In the bubble

Babybubblan är här. Babybluesen ett faktum. Sömnbrist, tacksamhet, oro, överväldigande kärlek, irritation och alla andra känslor en kan tänka sig. Samtidigt. Efter att Molly kom till världen tog det en bra tid innan jag kände att jag var på fötter igen, både fysiskt och psykiskt. Och lite likadant ser det ut att bli den här gången. Även om det inte är fullt lika skrämmande, för jag vet att det går om. Jag vet att en stabilare tillvaro finns i sikte.

Jag vet också att jag kan släppa alla krav, och med gott samvete skita i disken och sitta i soffan och amma halva dagen om så behövs. Och det behövs tydligen. Lillkillen hänger i bröstet all vaken tid. Och ibland när han sover också. Jag vet att den här tiden egentligen är väldigt kort, sen när man har den bakom sig. Jag försöker hitta de där stunderna när jag bara snusar in sig i babyfjunen och njuter. Men det å andra sidan slutar alltid med att tårarna rinner och tacksamheten gör fysiskt ont i bröstet. Lite visste man att kärlek och tacksamhet kan slita sönder en helt, innan man fick egna barn.

Som tur är har jag maken hemma på pappaledigt och Molly som håller mig kvar på jorden. Hon vill ju pyssla farsdagspresenter och spela memory hundra gånger i rad. Helt i vanlig ordning.max_och_pappa pyssel

Och det är väl tur att allt annat är som vanligt. I morse ville hon tjuvstarta farsdagen och servera frukost till sin pappa på sängen. Och något så enkelt blev plötsligt en utmaning med frukostbrickor och spädbarn och hett kaffe och presenter som skulle bäras upp för trapporna. I kombination med skönsång, hehe. Senare idag hade vi bjudit in närmaste familjen på farsdagsmiddag. De var så schyssta så de hade både middagen och tårta med sig då de kom, så vi fick bara äta och njuta. Och tänk, nu är det redan en hel vecka sen vi kom hem från BB. Dagarna rullar på även om det känns som om tiden står stilla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *