Måndag 27.11

Jag ligger och stirrar ut genom fönstret på nionde våningen. Tillbaka i samma byggnad där vår fina pojke föddes för lite mera än tre veckor sedan. Nu är vi här igen, han och jag, på Vasa Centralsjukhus. Dagarna känns som år och sekunderna som timmar. I fönstret ser jag spegelbilden av mig själv. Sliten och trött och rödsprängda ögon. Men det är inte jag som är i fokus nu. Det är Max. Max som måste bli frisk.

På lördag hade vi kalas hela dagen. Eller kalas låter så storslaget. Jag hade en kaffebjudning för de närmaste för att fira mina 34 år. Allt var bra. Vi drack kaffe och åt tårta, skrattade och pratade. Efter att gästerna åkt hem, och vi lagat lite mat, blev Max plötsligt helt otröstlig. Han gav ifrån sig ett skrik vi aldrig tidigare hade hört. Han gallskrek när jag tog honom i famnen, skrek ännu mera när jag lade ner honom, och om möjligt ÄNNU högre då jag tog upp honom igen. Och ni vet den där föräldraintuitionen. Halvtimmen som följde gjorde mig säker på att något var fel på riktigt. När vi provade febern visade febertermometern 38,6. Och jag och maken tog snabbt beslutet att åka in till akuten. Vi ringde till sjukhuset före, och åkte sen iväg.

Onsdag 29.11

Fjärde dagen på nionde våningen. Vår lilla kille är gnälligare än någonsin, men har också tillfrisknat. Jag tackar skaparen för vården vi har och för den duktiga personalen på Vasa Centralsjukhus. När vi kom in hit på lördagskvällen förstod jag ganska snabbt att det var allvarligt. Jag förstod kanske inte när vi åkte hemifrån, hur RÄTT vi faktiskt gjorde, som inte tvekade, inte väntade, utan sökte hjälp direkt. Det blev vår räddning. När vi kom in pratades det om misstanke om hjärnhinneinflammation eller sepsis. Två väldigt allvarliga tillstånd, och jag som redan var orolig innan, blev inte lugnare. Efter provtagning påbörjades direkt två olika antibiotikakurer, samma natt vi kom in. Och som ni säkert förstår sov jag inte en sekund den natten. Jag kunde inte annat än sitta och vaka över min fina son.

På måndagen svängde det och infektionsvärdet började sjunka. Som tur var bet antibiotikan på. En av de lyckligaste stunderna i livet. När allt ställs på sin spets är ju hälsan det enda som är viktigt.

Nu, när jag skriver detta är han redan så frisk så vi skulle få åka hem idag, och fortsätta få antibiotikan hemma. Men jag vill gärna stanna kvar en natt till, för min egen skull. För att hinna landa lite. Allt gick så snabbt. Från hög feber och allvarligt sjuk, till att nu fyra dagar senare vara redo att återvända till vardagen. Jag som ännu lever i svallvågorna av min babyblues och nu suttit här i ett litet rum och försökt att inte tänka katastroftankarna, känner mig lite svajig. Jag vågar inte ens skriva orden jag har tänkt. Att vara inlagd på sjukhus med ett sjukt barn måste vara något av det allra värsta som finns. Maktlösheten, rädslan och ovissheten. Men också tacksamheten förstås, över att vara på rätt ställe, och få den hjälp som behövs.

Så. Imorgon ska jag sluta fulgråta. Imorgon ska jag skrapa ihop mig själv och åka hem med Max och återförenas med resten av familjen. Imorgon blir Max fyra veckor. Och jag ber. Jag hoppas innerligt, av hela mitt hjärta, att det faktiskt är över nu. Att han får sin antibiotikakur till slut och sen är frisk. Frisk för alltid.

Torsdag 30.11

Hemfärdsdag. Alla tester är gjorda, allt från hjärt- och hjärnultra till EKG till blododlingar till ryggvätskeprov till lungröntgen. Något svar på vad han haft för infektion har vi inte fått svart på vitt. Men däremot har de kunnat utesluta en hel del. Slutgiltiga diagnosen är att han haft en bakterieinfektion. Kan vara från förlossningen, men kan också vara någon annan bakterie. Allt annat ser bra ut. Nu fortsätter antibiotikakuren några dagar där hemma.

Tack igen Vasa Centralsjukhus för fantastisk vård. Tack till alla sjuksköterskor på avdelningen och läkare där som tagit så väl hand om oss. Som gett Max den vård han behövt och mig den tröst och det stöd jag behövt.

Och till er som läser. En bebis yngre än tre månader som får feber, behöver alltid läkarvård. Inte avvakta. Inte vänta.