En förlossningsupplevelse

Skulle någon ha sagt åt mig att jag kommer skriva en förlossningsberättelse på min lilla pysselblogg, då när jag började blogga för sju år sedan skulle jag nog ha skrattat. Länge tog det innan jag ens visade en bild på mig själv. Men saker förändras. Och nu är det dags för en förlossningsberättelse.

När jag knappar in rubriken har jag svårt att förstå att jag kan sitta här hemma och skriva om det nu. Att jag har det bakom mig, det jag fruktade. Att det redan känns så länge sedan, trots att det inte gått mycket mera än fem hela dygn sedan dess.

Den här förlossningen blev verkligen olik min förra, på alla sätt. Att två förlossningar kan vara så olika för en och samma kvinna är ju i sig ett under. Men nu ska vi inte jämföra de två förlossningarna, utan jag tänkte berätta om den senaste. Hur en förlossning kan vara.

Natten till onsdagen låg jag vaken hela natten och andades mig genom värkar. Det var inga regelbundna värkar. Ibland två på tio minuter, och ibland gick det en halvtimme till nästa. Med andra ord ingen panik att åka in till förlossningssalen. När morgonen kom skickade jag iväg maken till jobbet, men säkerställde på alla plan att vi skulle kunna åka ganska snabbt om det krävdes. Ringde mamma och gjorde henne medveten om läget, och sa att om inte tidigare, fick hon komma hit efter jobbet, för ikväll åker vi in.

Hela dagen fortsatte värkarna komma och gå. Molly frågade nu som då ”mamma, måst du andas lite nu”, och jag tänkte att hon nog får men för livet av att se mig i det skick jag var i. Men det blev aldrig egentligen så intensivt att jag vågade tro att något var på gång på riktigt. Ändå ringde jag till förlossningssalen vid fyra tiden, och sa att vi tänker komma dit under kvällen. Hörde på henne jag pratade med att hon inte riktigt tyckte det var nödvändigt. Men jag insisterade på att komma in och kolla upp om något börjar ske.

Så kom min mamma hit på eftermiddagen, maken kom hem från jobb, och kanske vid sjutiden var vi på plats. Jag fick ligga i CTG-kurvan och barnmorskan konstaterade att jag nog har en del värkar till och från. Ändå tror jag hon blev lika överraskad som jag när det visade sig att jag var 5 cm öppen.

Jag som hade varit säker på att vi skulle bli hemskickade förstod nu allvaret. Vi skulle inte hem. Vi skulle föda barn. Förlossningssal nummer fem blev vår. Och eftersom att vattnet ännu inte hade gått, började vi kvällen i badet. Att ligga där kändes bra. Ljuset var nedsläckt, kroppen kändes lätt och värkarna fortfarande på den nivån att de gick att andas sig genom. Hundra procent säker på att lugnet att andas och slappna av kom från profylaxkursen vi varit på.

Klockan tio kom jag mig upp från badet och värkarna ökade i intensitet. Från och med nu räknas det att min förlossning startade. Vi fick världens bästa barnmorska Sari till vår, och jag kände mig genast trygg med henne. Jag litade på henne, och hon kändes så kunnig och stabil. Vi diskuterade genom mina önskemål, att jag ville ha PCB som bedövning och att jag ville testa om lustgasen kunde vara något för mig. När jag födde Molly gav jag aldrig lustgasen en ärlig chans, men nu var jag beredd att göra det. Och vilken tur. Lustgasen blev min bästa vän.

Jag satt på pilatesbollen och andades genom värkarna med lustgas. Inte nu heller kändes värkarna så värst intensiva. Lustgasen tag toppen av dem. Min man låg i sängen, vi skickade små videosnuttar till familjen och hade gissningslekar hur snabbt babyn skulle komma ut. Fram till tjugo före ett klarade jag mig på bara lustgas, men då kändes det också att det var dags för något mera mot smärtan.

Jag fick min PCB, som tog bort all smärta direkt. Samtidigt togs det hål på hinnorna, och ett värkstimulerande dropp sattes på. Sari ville ha mig upp på knä i sängen och lutandes över ryggstödet för att få babyns huvud att sjunka ner ännu mera och i rätt läge. Och där halvsatt jag, tittade på monitorn, såg hur värkarna blev intensivare och tätare men kände absolut ingen smärta. Vid två tiden kollades jag upp igen, och från att det senast jag hört var att jag var lite mera än fem centimeter öppen, var det nu så pass öppet och mjukt att jag fick krysta om jag ville.

Sari föreslog att jag skulle ligga på sida och jag kom ihåg hur vi på profylaxkursen lärt oss att de rätta ”krystmusklerna” var de muskler man aktiverar när man ljuder bokstaven ”K”, samtidigt kom en första krystvärk och det var bara att låta kroppen följa med. Jag som inte kände krystvärkarna alls vid förra förlossningen kände mig enormt lättad nu. Nu fanns inga tvivel på hur man skulle göra. Och jag kände mig stark.

Med min man med ett stadigt grepp om mitt ben och Sari som guidade mig när jag skulle krysta och när jag skulle andas föddes vår son kl 2.15, efter 11 minuters krystande. Tidigare än någon av oss hade gissat. 4 kg tung och 53 cm lång. Och allt hade gått så BRA. Även om själva krystskedet är helt sjukt egentligen. Förstår inte att kroppen klarar av den nivå av smärta utan att gå sönder. Så extremt och så mäktigt.

Och exakt där väljer jag att dra ett litet streck i berättelsen, för att bevara förlossningen som ett positivt minne. För att separera själva födelsen från det som väntade efter. Fram tills jag hade babyn på min mage var förlossningen verkligen en drömförlossning.

Men, ni vet, förlossningens längd räknas egentligen tills moderkakan kommit ut, och det var där det blev problem, den satt fast. Och utan att gå in på detaljer så fick de kämpa hårdhänt med att få ut den, i närmare en timme. Jag miste 1400 ml blod, och hade den inte lossnad då den gjorde det, hade en operation varit nästa steg. Den timmen ensam var mera plågsam och smärtsam än hela förlossningen sammanlagt. Och det känds någonstans som att detta hade kunnat bli kritiskt på riktigt. Sen kom moderkakan ut till slut och blödningen kunde stoppas. Äntligen kunde vi andas ut på riktigt. Födelsedagsfrukosten rullades in, och jag och min man upprepade säkert hundra gånger hur enkelt det här hade varit, fram till att vi hade vår son på bröstet.

En av mina målbilder inför förlossningen var att kunna gå och duscha efteråt. Det kunde jag inte förra gången då jag var så slut. Den här gången gjorde jag ett tappert försök. Med rullstol och hjälp av barnmorskan tog jag mig till duschen, men väl där svek krafterna och jag svimmade av för någon sekund. När jag kvicknade till igen var flera barnmorskor där och höll i mig. Jag fick nöja mej med en snabbdusch sittandes, och fick sen åka rullstol till BB-avdelningen. Jag kunde inte riktigt förlika mig med tanken till en början, men blodförlusten var väldigt påtaglig första dygnet efter förlossningen.

För att summera det hela är jag väldigt nöjd. Från första gången jag yttrade att jag var rädd för att föda igen, har alla tagit mig på fullaste allvar, och den hjälp jag har fått har varit ovärderlig. Besöken på mödrapoli i Vasa, på pelkopoli, hos psykologen och profylaxkursen vi gick på, bäddade för att denna förlossning var möjligt. Sen all hjälp vi fick på plats på förlossningen och på BB i efterhand är ovärderlig. Tack Vasa Centralsjukhus för vård i världsklass!

13 comments

  1. Grattis Till Er alla!

    Vilken underbar förlossningsberättelse. Du är så bra på att beskriva att jag riktig kunde känna in hur du haft Fina Max förlossning. Älskar att läsa din blogg den är så vacker, ärlig och inspirerande.

    Ha en fin Farsdag!

  2. Så otroligt bra med en fin förlossning även om moderkakan var envisare än babyn. Lycka till med allt nu!

  3. Älskar att läsa förlossningsberättelser. I 3 av mina 4 förlossningar har moderkakan suttit fast och jag har blivit skickad till op. Vid första förlorade jag så mycket blod att jag fick blodtransfusion efteråt. Undrar varför det aldrig pratas om det här inför en förlossning

    1. Ojdå. Ja faktiskt, det är sådant man får höra historier om först efter man själv varit med om det. Det är nog mycket som aldrig tas upp i förhand kan jag tycka.

  4. Kul att läsa att dina förberedelser gett resultat! Profylax är suveränt, även om jag/vi inte gick någon regelrätt kurs utan förberedde oss på egen hand med hjälp av bok och övningar. Får jag fråga varför du inte kände några krystvärkar under förra förlossningen? Var det pga någon bedövning eller liknande? Förstår att det blev en annan känsla denna gång, krystvärkarna gav superpowerwoman-styrka tyckte jag!

    1. Ja, det är ju svårt att veta varför. Men, jag tror själv att det beror på att jag tog epidural som smärtlindring. Sen vet jag också nu i efterhand att jag bra kunde ha väntat in krystvärkar, och inte hade behövt ha så bråttom med att börja krysta, då det inte var någon fara med varken babyn eller mig själv.

  5. Jag sitter också med tårar i ögonen! Ska gå igenom samma sak om sex månader och är väl inte helt bekväm med tanken, efter förra gången som slutade med akut kejsarsnitt. Men din historia peppar mig, fint att du skrivit om all hjälp VCS erbjuder. Och att en förlossning kan vara en fin upplevelse.

    Stort grattis och lycka till!

  6. Stort grattis till guldklimpen :) Att de lät sig hållas på med moderkakan på det där viset har jag lite svårt att ta in. Det hände även mig vid sista förlossningen men de höll bara på ett par minuter, de insåg att den satt fast och sen rullades jag in på operation. Smärtfritt eftersom jag blev sövd och jag fick inga men efteråt heller. Det är ganska vanligt att den sitter fast.

    Njut av den kommande tiden :)

    1. Ja, inte var det roligt. Men, själv är jag ändå himla tacksam att jag slapp sövas ner. Vi har en ärftlig överkänslighet mot narkosmedel i släkten, och just att bli nedsövd är en av de saker som från början bidragit till min förlossningsrädsla.
      Tack! Vi njuter så mycket vi hinner. :)

  7. Här sitter jag med tårar i ögonen efter att ha läst din berättelse. Min egen (första) förlossning, som skedde för 9 mån sen, kom tillbaka i minnet då jag läste. Tänk att man fått va med om och klarat av något så häftigt! Stort grattis till er lilla son!! 💕

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *