Övertiden

Jaha. Så var vi där. I detta vakuum som uppstår när man går över tiden. En väntan och en längtan som inte längre är så där trevlig som när man väntar på jultomten. Dagar då man inte riktigt kommer sig för att göra något alls, för att varje dag kan vara den dag då man borde vara förberedd på en förlossning.

Även om man vet att få barn föds på den där beräknade dagen, och att man med all säkerhet nu är närmare förlossningen än man tidigare varit, så blir det tungt. Mest tungt för huvudet tycker jag. Kroppen hänger fortfarande med och känns stark. Men ojojoj huvudet som det nästan går hål i.

Att gå över tiden betyder allt det där som jag inte gillar. Man kommer närmare det faktum att man kanske måste genomgå en medicinsk igångsättning, eller föda ut en jättebebis, dessutom får man en massa tid att googla katastrofförlossningar. Allt detta med ett redan vacklande psyke.

Sedan februari har jag haft siktet inställt på 27 oktober. Och nu senaste månaden har jag haft en lång lista på saker jag vill hinna fixa innan barnet kommer till världen. En lista som kanske mest fungerat som tidsfördriv, men ändå. Allt på den långa listan var fixat på fredag morgon, när vi åkte till sjukhuset på kontroll. Jag var redo. Jag hoppades läkaren skulle säga att bebisen i princip dinglade ut där mellan benen. Att en liten puff i rätt riktning skulle ge mig en baby. En nysning. Så nära skulle det vara.

Nu visste ju den intellektuella delen av mig att så antagligen inte var fallet. Jag har inte haft några känningar alls egentligen på att förlossningen skulle vara nära. Men jag hoppades in i det sista. Och blev besviken. Inga tecken på att det skulle vara nära. Efter en undersökning fick vi åka hem igen. Bebisen mådde bra, och uppskattades redan väga 4,2 kg. Allt frid och fröjd. Förutom att bebisen fortfarande var på insidan.

Så då väntar vi. Och väntar. Och vääääntar. Och nu känner jag mig inte så redo mera. Mest bara lurad på konfekten.

img_9420.jpg

8 comments

  1. Hoppas det börjar hända något snart! Jag gick över exakt två veckor innan det till sist blev igångsättning, jag försökte ändå hitta på saker på dagarna och ignorera det där faktumet (som i och för sig är extremt svårt att ignorera) att jag kunde bli tvungen att åka in till förlossning när som helst, men jag tyckte ändå att det hjälpte lite mentalt. Det jobbigaste tyckte jag var alla som hela tiden hörde av sig och frågade om det kommit någon bebbe ännu, till sist lade jag telefonen på tyst och stoppade undan den i en byrålåda, haha.

    Lycka till och hoppas som sagt att det börjar på av sig själv snart! <3

  2. Jag skulle sättas igång med andra barnet, bävade införa medicinsk igångsättning. Tack o lov startade det utan mediciner! De satte ballong och när den kom ut tog de hål på hinnorna. Hann vara uppe och traska i trapporna ca 1 timme så var det igång på allvar. Så det kan gå utan mediciner också :)

  3. Om det är nån tröst så var igångsättning nr 2 mycket trevligare upplevelse för mej än första. Även om min kropp fattar trögt när det kommer till förlossning så fattade den mer än första gången. Då behövdes inte lika höga doser synt-dropp vilket resulterade i mer produktiva värkar o inte bara pinvärkar!

  4. Nu har jag ju haft turen att inte gå över med något av barnen, så vet inte hur det känns. Men vet hur tungt det är mot slutet och hoppas de kommer igång snart! Har du bra barnmorska så kanske du kan begära hinnsvepning (överdriva om hur man mår behöver man ju oftast dock). Så blev det nu med sista för jag stod inte ut längre, kroppen sa stopp(och psyket nog också efter tung graviditet)! Stoooort lycka till <3 snart får ni snusa bebis igen! 😍

  5. Här kom tjejen först 41+6 så jag vet också hur det känns. Dessutom sa de på ultra en månad före att hon var så långt ner så att övertiden kommer jag nog inte att gå… Suck😅 Blev så trött att se på telefon då alla skickade om nån bebis kommit än, om jag känner nåt osv. Första veckan över var katastrof, blev bara glass och en massa gråt, andra veckan började man intala sig att det är nu det sker, bebisen lämnar inne. Haha 😁 Tack vare hinnsvepning fredag em kom det igång och söndag em var hon ute så tack å lov behövdes ingen igångsättning 😊 lycka till då h*n bestämmer sig för att komma. 🙏

  6. Tro inte så mycket på viktuppskattningen… Fick höra att jag väntade en stor baby med första barnet. Uppskattad till 4,6 kg några dagar före beräknat datum. Så det blev igångsättning på dag +3. Igångsättning är ju verkligen nått man vill slippa.. värkarna är så mycket värre. Nå hursomhelst… Ut kom en pojke på 3,615kg. Så 1 kg kan det kasta. 😛 Hade jag vetat bättre skulle jag ha vägrat igångsättning och väntat tills babyn va redo. Lycka till! Allt är så mycket lättare med andra barnet.

    1. Nä. De sa nog det också, att det ju bara är en uppskattning. Och inte blir det nån igångsättning pga babyns vikt. Men, Molly vägde ju också 4,2 när hon föddes, så jag skulle nästan bli förvånad om den här är mindre.
      Och tack! Jag hoppas ju på det, att det ska vara lättare den här gången. :)

  7. Jag förstår dig 100% har själv gått över tiden med alla sju. Lyckan när det väl är dags är obeskrivlig varje gång, nästan så man glömt de dagar man gått extra. Kram och lycka till. Allt kommer bli så bra så ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *