Jaha. Så var vi där. I detta vakuum som uppstår när man går över tiden. En väntan och en längtan som inte längre är så där trevlig som när man väntar på jultomten. Dagar då man inte riktigt kommer sig för att göra något alls, för att varje dag kan vara den dag då man borde vara förberedd på en förlossning.

Även om man vet att få barn föds på den där beräknade dagen, och att man med all säkerhet nu är närmare förlossningen än man tidigare varit, så blir det tungt. Mest tungt för huvudet tycker jag. Kroppen hänger fortfarande med och känns stark. Men ojojoj huvudet som det nästan går hål i.

Att gå över tiden betyder allt det där som jag inte gillar. Man kommer närmare det faktum att man kanske måste genomgå en medicinsk igångsättning, eller föda ut en jättebebis, dessutom får man en massa tid att googla katastrofförlossningar. Allt detta med ett redan vacklande psyke.

Sedan februari har jag haft siktet inställt på 27 oktober. Och nu senaste månaden har jag haft en lång lista på saker jag vill hinna fixa innan barnet kommer till världen. En lista som kanske mest fungerat som tidsfördriv, men ändå. Allt på den långa listan var fixat på fredag morgon, när vi åkte till sjukhuset på kontroll. Jag var redo. Jag hoppades läkaren skulle säga att bebisen i princip dinglade ut där mellan benen. Att en liten puff i rätt riktning skulle ge mig en baby. En nysning. Så nära skulle det vara.

Nu visste ju den intellektuella delen av mig att så antagligen inte var fallet. Jag har inte haft några känningar alls egentligen på att förlossningen skulle vara nära. Men jag hoppades in i det sista. Och blev besviken. Inga tecken på att det skulle vara nära. Efter en undersökning fick vi åka hem igen. Bebisen mådde bra, och uppskattades redan väga 4,2 kg. Allt frid och fröjd. Förutom att bebisen fortfarande var på insidan.

Så då väntar vi. Och väntar. Och vääääntar. Och nu känner jag mig inte så redo mera. Mest bara lurad på konfekten.

img_9420.jpg