Hur känns vecka 39?

Igårkväll sent skrev jag ner hur man kan må i slutet av en graviditet. Hur jag mår nu de flesta dagar. Hur ett äckligt illamående tar över mina dagar.

Hur jag när jag vaknar är hungrig och mår illa. Äter jag för snabbt börjar jag må illa. Äter jag mera än en babyportion börjar jag må illa. Äter jag ingenting mår jag illa. Ligger jag på rygg mår jag illa. Svänger jag mig på sidan börjar jag må illa. Slänger sig bebisen från sida till sida inne i magen, börjar jag må illa. Stiger jag upp för snabbt börjar jag må illa. Sitter jag länge börjar jag må illa. Sitter jag i bilen mår jag illa. Dricker jag kaffe börjar jag må illa. Dricker jag te börjar jag må lika illa. Dricker jag överhuvudtaget för stor mängd vätska, börjar jag må illa. Får jag för varmt mår jag illa. Blir jag för kissnödig mår jag illa. Ni förstår.

Sen vaknade jag idag. Kände mig pigg och glad och längtade ut i solskenet. Efter frukost kom jag mig ut på en lång promenad helt ensam och gick och tänkte på hur bra man kan må i slutet av en graviditet. Hur lycklig jag är. Hur förväntansfull jag är. Hur peppad jag är att kämpa mig genom förlossningen. Hur stark jag känner mig. Hur fantastiskt det känns att ännu orka gå på raska långpromenader. Hur otroligt mycket jag längtar efter bebisen. Hur enormt välsignad jag är.

Sen kom jag hem. Gick i duschen, lade mig ner på soffan, och illamåendet kröp fram igen. Och där låg jag, så illamående så jag helst ville sova till en ny dag.

Så. Livet nu just är väldigt mycket upp och ner. Berg och dalar. Solsken och mörker. Men jag är glad åt ljusglimtarna och lyckorusen. Då orkar jag bättre med att må dåligt där emellan. Önskar så att den här bebisen skulle sjunka ner en aning och ge mig lite mera utrymme i magen. Och jag önskar verkligen att den vill kika ut på beräknat datum. Även om det nästan är skrämmande nära, så är jag färdig med den här graviditeten nu.