Det är nog verkligen högt och lågt här på den här bloggen för tillfället. En dag loppisfynd och nästa dag något helt annat. Men, mitt liv  är väldigt mycket så, högt och lågt. Berg och dalar. Och ni får följa med vare sig ni vill eller inte. 

Nu är det nästan två månader sedan jag för första gången träffade läkaren på mödrapolikliniken i Vasa, idag var det dags igen. Därmellan har jag varit tre gånger till psykolog och en gång till förlossningsavdelningen och träffat en barnmorska. Och jag kan bara konstatera att, jösses så mycket det kan hända på två månader. Förra gången jag träffade den fantastiska läkaren på VCS, så var hela jag en total katastrof. Och mitt möte med läkaren då öppnade en dörr jag hållit stängd i över fyra år. Hade jag inte blivit gravid igen hade troligen aldrig tagit mod till mig att bearbeta min förra förlossning, men nu var jag så illa tvungen, och det känns som om jag är på rätt väg.

Min förra förlossning var enligt pappret, en ”helt vanlig förlossning”. Från att vi kom in till förlossningsavdelningen tills jag hade en baby i min famn gick det ganska exakt 10 timmar. Alltså inte hiskeligt länge för en förstföderska. Vad som hände däremellan och som inte syns på några rapporter i världen, var min egen upplevelse av förlossningen. Och den passar inte in på beskrivningen ”en vanlig förlossning”. För mig fanns inget vanligt eller normalt i den situationen. ALLT var skrämmande och äckligt och jag var livrädd från början till slut.

Att höra att min förlossning var vanlig, kändes först som ett hån. Ett hån mot alla de känslor jag hade upplevt inombords. Men nu har jag lämnat det bakom mig. Istället kan jag ta tröst i att min förlossning faktiskt var helt ”vanlig” på pappret. För det betyder faktiskt att jag kan föda barn. Jag har gjort det och klarat av det. Och det enda som sätter stopp för att göra det igen är mina egna hjärnspöken. Sen vet jag att det kan bli komplikationer, tro mig, jag har redan läst alla skräckhistorier som finns på hela internet. Men komplikationer kan det ju faktiskt bli oavsett om man föder vanligt eller med kejsarsnitt. Och på något sätt måste barnet ut. Så är det ju. Jag börjar sakta men säkert acceptera det nu.

Jag är väldigt tacksam för den hjälp jag får, för att någonstans nå fram till att kunna känna mig trygg i att åka in och föda barn. Och faktiskt tro att det kommer att gå bra. Min psykolog pratade första gången jag träffade henne om att ”sen då du står i duschen efter förlossningen”, och då brast det för mig totalt. För efter förra förlossningen kunde jag inte stå på mina egna ben. En barnmorska fick tvätta mig ren med världens minsta tvättlappar, och jag minns att jag tyckte det tog evigheters evighet. Så min målbild den här gången, förutom en underbar baby på mitt bröst, är att själv kunna hoppa upp ur sängen och tvätta av mig förlossningen. DET ni!

Annars fick jag se bebben på ultraljud idag igen. En stor bebis, och allt såg bra ut. Himmel så jag längtar till dagen hen är på utsidan. Tills dess ska jag fortsätta tänka positiva tankar, gå profylaxkurs och läsa min bok.