Hur jag mår?

När man berättar att man är gravid, är följdfrågan oftast hur man mår. Så man förstår att just måendet under en graviditet är en knepig sak. Hur jag mår? Tackar som frågar. Väldigt varierande är väl bästa svaret.

Innan jag blev gravid den här gången hade jag fantiserat om att jag skulle fortsätta träna och äta hälsosamt under en eventuell kommande ny graviditet. Sen kom det svaga plusset, och dessa tankar var som bortblåsta. Eller jag tänkte dem fortfarande, men kunde inte förmå mig att följa mina vettiga tankar. Jag blev en klubbad säl som frossade i vitt rostat bröd och apelsinjuice. Allt annat gav mig kväljningar. Mest satt jag i soffan och knep ihop benen för att förhindra att den lilla ärtan skulle komma ut. För visst hjälper det väl att sitta stilla och knipa ihop benen? eeeh.

Förutom den akuta rädslan att få missfall, som dök upp direkt jag tagit graviditetstestet, var tröttheten det största bekymret. Jag blev så trött som jag inte visste att man kan vara. Helt utmattad. Jag som annars har kvällstimmarna som min egentid, då jag handarbetar, bloggar, städar och fixar hemma gick nu utan bekymmer och sova halv åtta med Molly varje kväll. Elva timmar senare vaknade jag lika utmattad och visste inte hur jag skulle förmå mig stiga upp ur sängen. Och samma visa varje dag. Tills någonting i vecka 12-13 då jag sakta började återfå lite, lite energi.

Tröttheten, gissar jag, att är boven till att också all min kreativitet och all lust att överhuvudtaget göra något, rann av mig. Och när jag inte har lust att sticka, inte lust att greja på, då är jag inte jag. Skapandet är en så stor del av mitt välmående, så när lusten till det inte finns kvar, känns det som om hela jag bleknar bort. Och även om jag vet att det kommer tillbaka när krafterna kommer tillbaka, så blir jag så himla trött på mig själv. Och ni ska inte tro att det ligger någon form av prestationsgrej i det hela. Att jag skulle ha för stora krav på mig själv, för tro mig, det har jag inte. Det handlar inte om det. Det handlar helt enkelt om vad som får mig att må bra.

Sen är det ju alla tankespöken också. All rädsla. När jag först fick veta att jag var gravid, skulle jag ha velat skrika ut det till hela världen. Men sen, efter ett tag kändes det som att ju fler vi berättade åt desto större blev risken för att graviditeten skulle sluta i besvikelse. Galet. Som att jag inte skulle klara av att leverera ett barn ifall att förväntningarna blev för höga. När jag berättade här på bloggen att vi väntade barn, blev jag rörd av hur många gratulationer vi fick. Sen drömde jag hela natten om hur det forsade blod när jag gick på toaletten och vaknade med ångesten upptryckt i halsen.

När jag var gravid med Molly hade jag liknande känslor. Vilket resulterade i att jag inte har skrivit knappt något om graviditeten någonstans. Inte heller fotat min växande mage så många gånger. Jag sprang med skygglappar genom graviditeten och hoppades på det bästa. Nu tänker jag att jag ska njuta mera, oroa mindre. Ta reda på mera fakta och arbeta bort mina rädslor. Återstår att se hur det går. Om man är av den oroande sorten så är man. Helst skulle jag ligga på mödrarådgivningen hela dagarna och lyssna på hjärtljuden. Förhoppningsvis blir jag lugnare när jag börjar känna ordentliga fosterrörelser.

Så. Annars vet jag inte. Rund som en boll är jag redan. Känner mig som sagt lite piggare och illamåendet har försvunnit. Jag har också börjat röra på mig igen. Och frossar i alla förlossningsberättelser för att försöka vara så redo som möjligt nästa gång. Nu är det bara att löpa linan ut.

6 comments

  1. Precis så där kände jag också. Jag tänkte tills nästa gång jag är gravid ska jag minsann träna och må bra. Haha, så fort plusset var på Stickan blev soffan min bästa kompis och godis/sockertanden växte och illamående var konstant fram till vecka 20. Jag känner mig nu bara obekväm och sammandragningar redan vid vecka 17 framtill nu i vecka 25 börjar de komma tätare. Man önskar ju som ung mamma att man tog vara på graviditeten vid 24, för då älska jag verkligen att va gravid, nu som 30åring var det något helt annat.
    Hoppas du får det bättre.
    Önskar en till i grannskapet som är gravid, verkar bli många på 2017 som blir klasskompisar :)

  2. Låter så bekant allt det du skriver; tröttheten, illamåendet, rädslorna. Väntar vårt första barn med bf i oktober. Hoppas att man småningom kunde slappna av och få njuta av den här tiden.

  3. Rekommenderar förlossningspodden varmt om du inte upptäckt den redan! Mycket varierande förlossningsberättelser, bra för att förbereda sig på olika scenarion! Hjälpte mig supermycket inför förlossningen, pga att jag blir trygg av att ha all info jag kommer åt. Föda utan rädsla-boken lär vara riktigt bra, orkade dock aldrig läsa den själv då jag är lite för rastlös för att läsa böcker, men podden rekommenderar jag mycket varmt! :)

  4. Har du en hemmadoppler? Som man kan lyssna på hjärtljuden med också hemma i soffan? Kanske det kunde hjälpa stilla lite oro?! Brukar finnas begagnade på nätet till salu om man inte vill lägaa ut för mycket pengar :)

    1. Jag hade lånat en doppler, fick den aldrig att fungera på mig. Vilket ledde till att jag fick ännu mera ångest och var säker på att barnet hade dött! Men det gjorde det ju inte..

  5. Jag är precis likadan när det gäller ångest och vet inte hur jag ska klara av att hålla den borta om jag lyckas bli gravid. Jag ville bara säga att jag vet hur det känns och jag kommer säkert att låta bli att berätta om en eventuell graviditet för alla andra utom min man tills det inte går att dölja mer. Suck

Comments are closed.