Att ta beslutet

Det tog oss nästan tio år att besluta oss för att försöka få ett gemensamt barn. Nu gick det fyra år till innan vi kom fram till att vi vill försöka igen. Inga hastiga beslut på bebisfronten här inte.

Efter Molly fötts var vi båda ganska säkra på att det inte blir några fler. Vilket också gav mig en rejäl dos ångest. Jag kände så intensivt att ja måste ta tillvara varje sekund, då jag aldrig skulle få uppleva det igen. Jag gav bort gravidkläderna, och vi har vartefter under åren sålt bort alla babygrejer. Skulle nån ha sagt för ett år sedan, att jag om ett år skulle vara gravid, skulle jag aldrig ha trott på det.

Men så hände något. En liten längtan började gro. Till en början bara svagt. Rädslorna var flera och starkare. Tankar som att man borde ”nöja sig” med tre friska barn. Att vi redan har allt man kan önska sig. Varför gapa efter mera? Men den lilla, lilla längtan växte sig starkare. Och efter fyra år som småbarnsföräldrar, cirka 13 år som ”bonusfamilj”, och ett parförhållande starkare än någonsin kände vi att vi vågade igen. Vi kan ro det här i land. Och även om vi är hundra procent nöjda med livet som det är, så vet vi att ett nytt liv föder ännu mera kärlek.

Sen kom det en dag straxt innan jul, då vi hela familjen var samlade på ett evenemang, och jag av en händelse stod och höll en bebis i min famn. När vi åkte hem därifrån uttryckte samtliga tre döttrar i baksätet att de ville ha ett till lillasyskon. Att Molly tjatade om en lillasyster var inget ovanligt, men nu gav även de två äldre sitt godkännande, utan att de själva visste om det. Det blev den sista pusselbiten, för att vi skulle göra slag i saken.

Så nu är vi där vi är. Vi har sett det lilla livet på ett första ultraljud, och jag hoppas och ber att allt ska få gå bra, allt som inte ligger i mina händer. Det skrämmer skiten ur mig, samtidigt som jag vet att vi aldrig blir mera redo än så här.

Foto: Bildbolaget

17 comments

  1. Men åh vad roligt! Stort stort grattis till er och håller tummarna för att allt ska gå bra men det gör det säkert också! <3

    kram

  2. Stort grattis till hela familjen :). Måste avslöja att jag utgående från bilden på er tillsammans från Umeå-resan gissade att du är gravid, men jag vågade inte fråga ifall jag skulle ha gissat fel :D.

  3. Stort grattis till er!! Alldeles underbart med ett växande liv i magen!! Att vara gravid är ju verkligen ett mirakel, över alla andra mirakel. Önskar er all lycka!

  4. Stort grattis till er! Det är ju alltid lika skrämmande att våga ta det där klivet… och samtidigt så värt det. Lycka till!

    (Och ja, vilket jättefint familjefoto!)

  5. Så underbart! Grattis till er alla! Jag är själv i nästan samma situation, har tre stora bonusbarn 17-23 och en egen son på snart 4. Jag har fogat mig i att det inte blir fler, jag är också betydligt äldre än du. Men samtidigt är jag ledsen att inte få uppleva miraklet igen och min son kommer att leva ganska länge som ensambarn då de äldre flyttat ut. Samtidigt tycker jag att det är underbart att få lägga all energi på EN och inte två små. Så det har flera sidor.

    1. Tack! ❤ Ja det finns många sidor av myntet. Främst känner jag en stor rikedom i att ha så många fina barn i familjen, vilket säkert du också gör. Men. Som du skriver, just tanken på att Molly skulle bli rätt ensam här hemma spelade nog en stor roll i beslutet.

Comments are closed.