Ett halvt år med löpning

Detta inlägg tillägnas Karin i Stockholm, utan henne skulle jag aldrig ha sprungit ett steg.

25 mars i år drog jag på mig ett par gamla länkskor och min 15 år gamla fotbollsdräkt, och for ut på min första länk på evigheter. Gissar på 15 år där också. Sen sprang jag iväg, och kände mig som Stålmannen när jag orkade springa nästan 2 km. 18 minuter tror jag att det tog. Där och då startade jag min resa mot milen.

Hösten innan hade jag, inspirerad av Karin i Stockholm, nämligen lovat mig själv att delta i ett 10 km lopp hösten 2016. Och när våren kom så fattade jag beslutet än en gång. Jag skulle träna, jag skulle springa och jag skulle anmäla mig till ett 10 km lopp till hösten.

Sen har jag egentligen aldrig riktigt vetat vad jag har gjort, och hur jag egentligen borde träna. Men har i medeltal varit ute på tre löprundor i veckan. Hade jag följt något schema eller haft en PT som hjälp hade jag säkert nått ännu bättre resultat, för beslutsamheten och viljan har funnits hela vägen.

Min strävan efter att delta i ett 10-km lopp, resulterade sen i att jag nu faktiskt deltagit i hela 4 lopp detta halvår. Första loppet var Nice Run. 5 km i början av juni kändes ändå som en lätt match. Man fick ju gå om man inte orkade springa, tröstade jag mig med. Men, tillsammans med svägerskan Sarah sprang vi loppet på 33 minuter, och nu fick jag verkligen blodad tand.

När vi åkte till Sverige i juli gjorde jag något jag aldrig tidigare gjort inför en semester. Jag packade träningskläder och löpskor. Under veckan var jag och Karin ut och sprang ett par gånger, och anmälde oss sen tillsammans till Midnight Run i Helsingfors.

Efter några dagar  i Stockholm körde vi vidare till våra släktingar i Fagersta, och de tyckte vi skulle delta i ett lopp som  av en slump råkade gå av stapeln just de dagarna vi var där. Ett 6 km lopp i sällan skådad hetta. Men ack så roligt. Det ger ju en sådan kick när man kommer i mål. Och att igen en gång få bekräftat att man kan.

10-km loppet jag tränat till, Midnight run, gick av stapeln i Helsingfors i början av september. Målet med all min träning. Vi åkte ner till Helsingfors, och det kändes stort och mäktigt. Faktiskt. Att få göra det tillsammans med Karin min stora inspirationskälla, kändes som guld. Att sätta upp ett mål, och nå sitt mål. Tror aldrig jag tidigare gjort det så konkret. Själva loppet gick bra, även om det ösregnade konstant. Jag kom i mål på 1:09:53, och har väl aldrig varit så nöjd med mig själv tror jag.

Sen kunde man ju tro att storyn slutar där. Men i min dumhet anmälde jag mig till ännu ett lopp i höst, Botnialöpet. Eller inte dumhet. För jag fullföljde ju loppet. Min vän Marica var den som frågade om jag skulle hänga med, och också den om peppade mig genom hela loppet. För terränglöpning är nog tuffare än att springa på landsväg, kunde jag konstatera.

Tiden var inte speciellt viktig för mig då jag började springa. Men vartefter blev det bara roligare att följa med sina framsteg och sträva efter att bli snabbare. Lördagens lopp, de 9 kilometerna terränglöpning, skulle jag helst velat springa under en timme, men det gick en minut över, och den officiella tiden blev 1.01.01. För de som inte springer säger tiderna säkert inte så mycket. Och de som springer mycket vet hur långsam jag egentligen är, hehe.

Men, man tävlar ju bara mot sig själv, vilket är viktigt att komma ihåg hela tiden. Åtminstone intalade jag mig själv det, då jag såg hur lätt Marica länkade genom den kuperade terrängen. När vi kom i mål fick vi medalj. Min första, fast jag deltagit i fyra lopp. Bara en sån sak kan man ju vara barnsligt nöjd över. Och nöjda var vi. Det kändes SÅ bra att vi faktiskt genomförde detta lopp också!

Vad händer nu då? Hösten kommer emot, alla lopp är avklarade, och det skulle vara oerhört lätt att ställa springskorna på hyllan. Men det tänkte jag inte göra. Innan vintern kommer ska jag springa 5 km under 30 minuter. Sen blir det att hålla igång på bästa sätt, fortsätta träna, fortsätta ta svettiga selfies, lägga upp nya mål, lära mig mera teknik och anta nya utmaningar!

Ett halvmarathon låter väl ganska trevligt…

 

4 comments

  1. Tack finaste Linda för dedikationen!
    Jag är glad över att jag har fått vara en liten del av din resa. Och det bästa av allt den slutar ju inte här utan den fortsätter mot nya mål.
    Så en halvmara i London nästa höst? (för till nästa år har jag ju fått ordning på mina knän och är starkare än någonsin 😛 )

  2. Hejja så bra det går :) Jag kom hem från Loch Ness marathon igår och lever på ruset ännu. Så roligt då man kommer sig igenom ett lopp man har haft som mål en längre tid.

    Ett halvmarathon jag rekommenderar är HCR, Helsinki City Run i maj 2017. då har du ett mål som tar dig ut under vintern :)

  3. Heja heja! Man klarar mer än man tror! :) Jag själv började springa i augusti och har redan fått blodad tand. Det känns så häftigt att jag i början av augusti knappt orkade springa i 3 minuter medan jag nu, bara sju veckor senare lätt klarar av sex kilometer och ändå känner att jag skulle haft krafter att springa snabbare. Jag är anmäld till halvmarathon i Helsingfors i maj. Jag är både superpepp och livrädd för loppet. Ibland känns det som att ”det här fixar jag lätt” och ibland mer som ”vad i helvete har jag gett mig in på?????” 😀

  4. Åh, vet du vad. Jag fick helt super mycket inspiration av att läsa ditt inlägg, jag har lite grann tappat löpningen men tänker nu försöka återuppta det. Har aldrig varit en löpare men skulle så vilja göra det, speciellt eftersom det är både skönt och ett både billigt och bra sätt till att hålla sig i form. Kämpa på, tror stenhårt på att du kommer nå ditt mål snabbare än du tror :)

Comments are closed.