Okategoriserade

Att springa Midnight Run Helsinki

Nu har jag gjort det. Det som kändes nästintill omöjligt att uppnå för fem månader sedan. Jag har deltagit i, och genomfört mitt första tiokilometerslopp. Borde väl vara min största fysiska prestation, efter prestationen att ha fött fram ett barn.

Att jag förra hösten bestämde mig för att delta i ett lopp följande höst. Att jag någon gång på våren faktiskt började träna. Att jag fortsatte träna. Att jag faktiskt kämpade för mitt mål. Att jag sen deltog i det planerade Midnattsloppet. DET kära vänner ger mig en enorm tro på min egen kraft och viljesyrka.

Jag skulle kunna skriva att jag aldrig trodde att jag skulle klara av det. Men det är inte sant. Jag trodde hela tiden på mig själv,  att jag kommer att fixa detta. Faktiskt. Och utan tro på mig själv hade det nog aldrig gått. Jag har tränat och jag har slitit, och blivit mer och mer peppad för varje litet framsteg. Varje gång jag sprungit en lite längre sträcka, och varje gång jag sprungit lite snabbare.

Helgen i Helsingfors då, den har varit superbra. Även om jag hade mina kriser och mardrömmar tidigare under veckan, så kände jag mig 110% laddad när i åkte ner till Helsingfors på fredagskvällen. Det skulle bli så roligt att sammanstråla med våra Stockholms-vänner Mats och Karin. Och så roligt att tillsammans med Karin ladda upp inför loppet som vi båda skulle delta i sent på lördagskvällen.Under lördagen gick vi på stan en sväng, åt lätt och laddade med mycket vätska. Sen gick vi till Senatstorget och kollade var vi skulle starta någon timme senare. Där och då började regnet ösa ner, och vi skyndade tillbaka till hotellet. Då hade vi ännu en strimma hopp om att regnet skulle hålla sig borta senare på kvällen, HAHA.

Vår start gick kl 21.36. Vi var på plats på Senatstorget vid niotiden, och hann vara med om lite uppvärmning innan vår start gick. Regnet det fortsatte ösa ner, och vi var genomdränkta redan innan start. Men känslan var det inget fel på. Värsta lyckoruset och så laddad.

Sen gick starten, och vi lunkade iväg över hala kullerstenar och genom djupa vattenpölar. Att det ens kan orka regna så mycket. Att springa i ett kallt, vått och mörkt Helsingfors hade sina utmaningar. Min egen personliga svacka kom vid fyra kilometer, då ingenting kändes roligt. Men så är jag också medveten om de onda tankarna som alltid verkar komma just vid 4 km, så det var bara att springa vidare. När nästan 6 km var avklarade fick min springkompis Karin problem med knäna, som bråkat en lång tid, och var tvungen att sakta ner. Då hade det nog varit väldigt enkelt att själv också sakta ner. Men det var någonting som gjorde att jag sprang vidare i samma tempo, och Karin hejade på. Vid 7 km kände jag att jag kommer kunna klara det, och började istället fundera på tiden. NU fick jag inte sakta ner.

Mitt ursprungliga mål inför denna höst var att delta i, och genomföra ett 10 km-lopp. Sen på lördag då vi alla satt på ett café och funderade över loppet, sa jag att jag hemskt gärna skulle springa under 1,10. Och när jag väl hade sagt det högt, blev det verklighet. Under 70 minuter blev mitt nya mål för kvällen.

Kilometerna mellan 7 och 9 gick ganska bra. Där fanns en dryckeskontroll och målet hägrade. Vid 9-kilometersskylten kände jag att jag inte orkar en meter till, men att det var dags att öka. Jag ökade egentligen inte så värst mycket. Men eftersom att kraften var slut, och jag ville saka ner kändes det verkligen som att jag ökade när jag höll samma fart, haha. När jag sen SÅG målet, så ökade jag på riktigt. Ni skulle ha sett min slutspurt. Och väl i mål kunde jag konstatera att jag klarat min gräns på 70 minuter, med tre sekunder till godo. Min sluttid blev 1,09,57 på mitt första riktigt 10-km lopp. Och jag känner mig high on life. Det jag känner mig mest imponerad över nu i efterhand är att jag i princip hållit exakt samma tempo konstant genom loppet.

Karin kom sig också i mål på en imponerande tid, trots sitt onda knä. Och vi kunde tillsammans söka oss tillbaka till hotellet och fira vår prestation. En flaska skumpa väntade i kylen. På väg tillbaka till hotellet brast botten i de goodie bags vi nyss fått, på grund av regnet. Påsarna var av papper, och ingen hade väl räknat med att det skulle regna som om himlen var öppen.

Nu ska jag fortsätta träna, nästa lopp springer jag 23 september. Då inte riktigt lika stora krav, utan mera som en rolig grej (försöker jag intala mig). Kommer jag mig genom det loppet har jag genomfört fyra lopp denna sommar/höst. Jag som aldrig tidigare sprungit.

Att jag kom mig igång med löpningen har jag Karin att tacka för. Förra hösten när vi var i Stockholm, och Molly deltog i ett springlopp, sprang Karin 10 km i Topploppet. Där och då tändes min gnista. 21 september skrev jag här på min blogg: ”Tänk om man kunde springa en mil”, blev ganska snabbt till ”jag ska springa en mil”. Nästa år. Tro det eller ej.

Och är det någon soffpotatis där ute som nu läser detta och tycker att de vore roligt att kunna springa 10 kilometer, så kan jag lova er att ni kan. IDAG bestämmer ni er, sen är det bara att behålla fokuset. Kan jag, kan ni!

6 Comments

  • Karin

    Riktigt riktigt bra sprungit av dig! Och det bästa var att du ”vann” över huvudet och allt negativt! Jag är grymt imponerad över dig och din resa!
    Så nu laddar vi för halvmaran i London nästa höst? 😛

  • Another runner

    Grattis till ett bra lopp och en fantastisk tid. Min arbetsplats deltog i loppet med ett stort gäng och när anmälningarna började i våras tänkte jag att näe det orkar jag inte med, gillar inte speciellt att springa så det fick vara. För ett par veckor sedan hoppade nån av och en betald plats blev ledig. Blev övertalad av en kollega att komma med och så var jag anmäld, sprang/gick tre gånger en 6km länk och var helt säker på att jag skulle dö och komma sist. Men fan jag gjorde det! Sprang hela sträckan och kom imål med tiden 1.17 ! Första gången i mitt liv jag sprungit 10km och första men absolut inte sista gången jag deltar i ett springlopp !