Klockan fyra ringde väckarklockan hos oss i morse. Som tur var det inte jag som behövde stiga upp, det var min man. Någonstans i ögonvrån ser jag då han klär på sig sin strukna skjorta och smyger iväg. I går packade han sin kappsäck och varje gång knyter det sig på samma sätt i magen. När man vet vad som väntar.
Att vara ensam är inte för mig. Jag gillar tvåsamheten,  jag är skapt för tvåsamheten och familjelivet. Inte för att jag på något sätt skulle vara så hjälplös så jag inte skulle klara mig, inte på grund av att jag på något sätt skulle vara avundsjuk på honom som ”får” åka iväg på äventyr, inte heller för att jag på något sätt skulle tycka att jag belastas med alla vardagssysslor när han är borta. Nej, utan helt enkelt för att jag nästan saknar ihjäl mig. OCH rädslan för att något skulle hända förstås. Tänk att man kan vara så svag, så man blöder inombords utan sin bättre hälft. Ja men det är ju så nyttigt att vara ifrån varandra tycker folk. På vilket sätt undrar jag?

Som tur är, behöver jag inte vara helt ensam hemma. Jag har lyckan att ha sällskap av makens tjejer, och Molly så klart. Och det är jag så tacksam för. Sällskapet runt frukostbordet och i tv-soffan. Guld värt. Idag har vi gjort staden alla fyra. Shoppat lite, ätit gott, hjälpt jultomten och startat farsdagsfirandet hos barnens farfar. Nu ska vi slappa i tv-soffan, och det går egentligen ingen nöd på någon av oss. Men likväl, när jag kryper upp i sängen, så är ena sidan tom.  Den där sidan av sängen som jag gärna rullar över till lite försiktigt för att få närhet.

DSC_1130