Hösten är här med rutiner, arbete och läggdagstider. Sovmorgnarna lyser med sin frånvaro, medan tröttheten, snuvan och en aning stress smyger på. Höstblommorna blommar i trädgården, vindarna är svala och vi plockar bär. Vädret går från solsken till regn. Likaså humöret tycker jag. Jag lär mig något nytt om mig själv, mammarollen, barnet, familjen, vännerna och livet varje dag. Jag undrar om jag håller på att bli vuxen? Det känns nästan så denna höst, hehe.

Förra hösten njöt jag av att gå på vagnpromenader i det svala höstvädret, med Molly som sov dagens första tupplur cirka klockan tio. Då andades jag krispig höstluft, njöt av alla fina färger i naturen och kände att jag levde. Nu känner jag också att jag lever minsann, men på ett annat sätt. Och även denna höst är jag oerhört tacksam. Jag är så tacksam för att vi har gjort vad vi tror att är det allra bästa för vårt barn och vår familj. Att vi pusslar arbetstider i det oändliga, lånar bilar hit och dit, och kör många extra kilometer. Allt för att Molly ska få vara hemma ett år till. Och jag är så tacksam, sa jag kanske det, för att vi har möjlighet att kunna ordna det på detta sätt. Det största tacket går ut till min mamma och pappa som även de är pusselbitar i det familjepussel vi lägger varje dag.

Därför försöker jag njuta av hösten nu, för att jag vet att vi ordnat allt på bästa möjliga sätt. Efter bästa möjliga förmåga. Och även om det sliter sönder mitt mammahjärta att vara hemifrån 8 timmar per dag, så går det. Det går för att jag aldrig hittills har behövt lämna ifrån mig ett gråtande barn.

Och jag som hade tänkt skriva ett inlägg om hösten i vår trädgård, har plötsligt skrivit ett inlägg om livet denna höst. Så blev det denna gång. Plussar på med några bilder från höstträdgården iallafall, så blir det lite som jag hade planerat.

DSC_1100 DSC_1110 DSC_1128 DSC_1241 DSC_1260 DSC_1162 DSC_1180 DSC_1204 DSC_1230