Är det inte konstigt. På dagarna så stressar jag runt här hemma, och sliter mitt hår över alla de saker som lämnar ogjorda. Tänker att nog vore det skönt att någon gång bara få göra det man vill helt i lugn och ro. Och sen, när den stunden kommer så fungerar jag inte alls.

Nu är Molly borta, ska vara borta över natten. Maken är ute och grejar med sitt. JAG skulle ha all tid i världen att göra precis vad jag vill. ANYTHING. Men jag kan inte komma på en enda sak som egentligen skulle vara viktigt att få gjort. Visst finns det lite disk jag kunde plocka, visst kunde jag gå ut på en promenad i kvällssolen, se en film, läsa en bok, VAD SOM HELST. Men näe, jag bara saknar. Ingen som ropar ”mamma, mamma, mammmmamammamama, mamma, mamma, MAMMMAAAAAAA”.  Och då kan jag tydligen inte fungera. Ingenting fungerar lika bra som det (tydligen) gör när någon hänger i mitt ben.

Eller så är min otroliga längtan efter mitt barn mest ett symptom av den ångest jag känner nu. Jag ska nämligen och operera bort mina visdomständer imorgon. Och jag kan inte riktigt försona mig med den tanken. Jag hatar att gå till tandläkaren. Jag hatar när någon gräver i min mun. Jag spyr nästan när jag borstar tänderna. Sen är jag ju som ni vet väldigt allergisk. Vilket medför en ständig rädsla för att halsen ska svälla igen. Och när man liksom kombinerar den rädslan med att ha fullt med människor och verktyg i munnen så blir det ångest. Blääääää. Urk.

Näe. Tror jag ska bedöva mina sorger med ett vinglas, fortsätta att sakna min älskade unge, och hoppas att maken snart kommer in och håller mig sällskap. Egentid is not for me.

Molly-Svartvit-webb

Den här fantastiska bilden av Molly tog Camilla när hon var på besök förra veckan.