Jag vet inte, om det är det faktum att jag ska börja jobba till hösten, som gör att jag går omkring och krisar lite. Känner mig lite sentimental, och lite rädd för det nya. På samma gång som jag är väldigt glad över att jag fick jobb, och ser väldigt mycket framemot att få komma ut bland folk igen. Det är väldigt tudelat, för nu börjar någonting nytt. En ny vardag. Något vi aldrig tidigare har gjort, och som vi ska leva med resten av livet. När jag nu tänker på att jag ska träffa Molly bara på kvällar och helger så känns det väldigt konstigt. Att vara borta från henne hela dagarna. Finns inte i min värld just nu, men om två månader är det vår nya verklighet. Då är vi där, i ekorrhjulet. Ekorrhjulet med tidiga morgnar, stressiga frukostar och minimalt med tid för familjen. Allt för att dra in de nödvändiga pengarna till hushållet.

Det känns lite som om jag bara kommer att hinna blinka nu, så går Molly i skolan. Jag vet att dagarna och veckorna kommer att rusa iväg om möjligt ännu snabbare nu när jag börjar jobba. Men. Jag får vara glad över det 1 år och nästan 8 månader jag kommer att hinna vara hemma med henne. Skulle omständigheterna vara annorlunda skulle jag säkert stanna hemma i tre år. Och, som jag sa förr så det jag gläds allra mest över är att Molly kommer att få fortsätta med lata morgnar och sköna dagar ännu ett helt år efter att jag börjar jobba.

DSC_0735 (2)

För ni förstår, att även om det har sina prövningar, så finns det inget bättre än att spendera sina dagar med den här lilla filuren. Och om jag känner mig själv rätt kommer den här morsan att lida av en stor dos separationsångest i augusti. Lilltjejen däremot kommer säkert att njuta av lite varierande sällskap under dagarna.