Loppis-läckert

Det blev ju lite loppislycka ändå i helgen. Förra året på juthbacka marknaden köpte jag de två blåvita tallrikarna som har mera mönster. De heter Dorotea och är tallrikar från Arabia. Nu i helgen köpte jag två blåvita kompisar till dem, även de från Arabia. Tyvärr vet jag inte vad de heter, försäljaren berättade faktisk, men jag med min lätt virriga gravidhjärna kan för inget i världen minnas namnet på dem. Gissar utifrån stämpeln att de är äldre än Doroteorna. Hur som helst funkar de bra ihop tycker jag, och vi kan nu ha hela fyra personer runt bordet då vi bjuder på soppa ur fintallrikar.

Jag skulle ha fått köpa åtta av dessa fina tallrikar, för endast 25 euro. Först tänkte jag att jag gjort värsta kapet. Men tyvärr visade en snabbtitt att det bara var två som var felfria. Och jag vill gärna ha dem utan nagg i kanterna och sprickor i porslinet, när man verkligen tänkt använda dem. Så jag köpte två istället för tio euro tillsammans, och var väldigt nöjd med mitt köp.

Också ljustaken på bilderna är ett av helgens fynd för någon euro. Gillar formen på den, men vet inget mera om dess ursprung. Och de mörkbruna stolarna som skymtar lite är har jag fyndat på ett gårdsloppis denna sommar. Tänk så billigt roligt man kan ha, och så lätt man kan förändra hemma.

En annorlunda marknad 

I flera år har jag avgett rapporter från Juthbacka marknaden, så jag kan ju inte vara sämre i år. Varje år ordnas det en kulturvecka i Nykarleby, staden där jag växte upp. Kulturveckan når enligt mig sin höjdpunkt på fredag och lördag, när den stora utomhusloppmarknaden, Juthbacka marknad, ordnas. Från barnsben har jag gått på den marknaden. Och njutit av att vår lilla småstaden lever upp och fylls av folk.

Nu i vuxen ålder betyder marknaden att vi så tidigt som möjligt på fredag beger oss till Nykarleby för att spendera hela helgen där. Ofta har vi sovit där hela familjen, hos min mamma och pappa. Jag och Kalle och alla barnen, utspridda i barndomshemmet i sängar, på soffor och madrasser. Alltid med en liten grillkväll efter en fredag strosandes på marknaden. För att sen bege oss ut i vimlet igen, för att mingla, drick något gott och kanske ta en svängom på dansgolvet. På lördagen brukar man vakna lite trött i ögat efter alldeles för få sömntimmar, men tappert bege sig ut till marknadsområdet igen. Allt för att inte missa något potentiellt fynd. Och fynden ja, de brukar vara hur många som helst. Och helgen en av sommarens höjdpunkter.

Det började likadant i år. När jag rullade in med bilen i Nykarleby höll staden redan på att fyllas av folk och jag längtade till folkmyllret och alla fynd jag skulle göra. Och visst gick vi på marknaden, flera timmar. Visst gjorde vi fynd och träffade människor. Jag njöt av att se Molly leta bland försäljningsstånden efter något att köpa. Hur hon räknade sina pengar och dividerade och funderade innan hon slog till. Jag och mamma konstaterade att det var första året som hon aktivt deltog i att leta fynd och köpa saker. Tidigare har hon bara suttit i vagnen. Trots att jag kände mig pigg i kroppen gjorde sig mina trettio graviditetsveckor påminda, och innan vi var hemma igen var jag riktigt trött.

Sen vällde nära och kära in hos min mamma och pappa. Mirjam, som också skulle sova där, kom dit. Maken anlände efter sin arbetsdag. Min mormor och hennes Ingmar kom, min moster med mina två kusiner kom, och en av mina småkusiner kom förbi. Vi grillade korv och hade trevligt. Men istället för att ladda för en fortsatt rolig kväll, var jag mest laddad för att ligga i soffan. Och så blev det också. Vi tog det lugnt resten av kvällen, och när vi annars brukar ge oss iväg på våra kvällsäventyr gick vi istället och sova. Då hade vi också mötts av nyheterna om det fruktansvärda misstänkta terrordådet som skett i Åbo, och jag hade en olustig känsla i hela kroppen och hade helst låst in alla nära och kära hemma för resten av livet. Tyvärr kunde jag inte motivera tonåringarna till en hemmakväll bara för att jag själv var paranoid, så de for bekymmersfritt iväg på sina upptåg. Och bra gick ju det också.

På lördag vaknade jag med samma matthet och olustiga känsla inombords, och hade ingen lust att ge mig ut i folkvimlet igen. Fruktansvärt när det där folkvimlet jag i vanliga fall älskar, plötsligt kändes som en folkmassa man borde undvika. Så efter en sen frukost och några timmars slappande packade vi bilen och körde hem igen, mot vårt eget lilla hörn i världen. Kvällen förgylldes av gäster, och trots att helgen inte blev lika intensiv som den brukar vara, kunde jag igen somna med ett leende på läpparna.

Bild från en fotografering med Bildbolaget i torsdags.

Barnvagnen är här.

Sååå.. vilken barnvagn tror ni det blev nu då? Den anlände igår, ända fram till dörren, och på kvällen packade vi upp den och monterade den. Jag köpte den helt utan att ha testat köra den eller ha sett den på riktigt. Jag förlitade mig totalt på alla fina omdömen jag läst. Och här står den nu, vår Bugaboo Buffalo.

Den är nog så arma fin så man blir lite skakig. Vårt nya vrålåk. Men, den är också något helt annat än vår gamla Emmaljunga.  Det var ju det jag var ute efter, men det känns lite ovant måste jag säga. Nästan för ”enkelt”. Men det är väl det som är tjusningen.  Bara en sak jag funderar över. Ni som har en likadan får gärna svara. Är det månne meningen att liggdelen ska vara lite ”svajig”? Efter att man klickat fast den på chassit så känns det ändå inte riktigt som om den faktiskt sitter fast. Man kan liksom gunga den lite fram och tillbaka. Men kanske det ska vara så?

Annars känns den rejälare än jag hade vågat hoppas på. Att susa fram här på grusvägarna kommer nog att fungera fint. Nästan så jag redan skulle ha lust att ta en sväng. Men, då kan det ju nog hända att någon skulle undra om nu allt står rätt till..

Bilstol, bas till den och adapter köpte jag på samma gång. Så nu är den biten fixad. En babysitter och en skötbädd har jag fyndat på loppis, och det känns som om det mest väsentliga börjar vara fixat. Jag har gett mig själv förbud att börja tvätta babykläder ännu. Det måste jag ha kvar att göra när det närmar sig BF. Men tänk att det faktiskt bara är två månader kvar snart.

Mitt i skräphörnan.

Här hittar ni mig idag, mitt i skräphörnan och med ångest upp till öronen. Att vi fixade så fint i ena delen av sovrummet, medförde liksom att resten av rummet blev ännu värre. 

kaos

Nu måste vi få ordning. Ordning på leksaker, rensa i röran och hitta en plats för varje sak. Att städa när man inte kan mycket annat än att flytta runt saker, slänga skräpet i ett annat hörn är inte så roligt. Så nu måste skräpberget minska. Egentligen är det inte skräp. I den här hörnan finns massor av leksaker i helt bra skick. Problemet är bara att jag inte alls plockat undan några grejer, vartefter Molly växt ifrån dem. Så här finns fortfarande  bitleksaker, snuttefiltar och duplolego i en salig blandning.

Men idag städar vi. Tanken är att flytta bokhyllan bredvid Mollys säng. Och resten av leksakerna ska helt bort från sovrummet. En gång för alla. Men bokhyllan syns knappt. Inte leksakslådorna heller. Gungstolen gör ett bra jobb att dölja dem. Och den där fåtöljen som agerar klädställning ska bort. Sen ska det bli samma lugn och ro i hela sovrummet som det nu är där sängarna står.

Att vi snart får en till familjemedlem stressar ihjäl mig. Jag vill få ordning på allt innan dess. Månne det är så här man ”boar”? Så man nästan får magsår. Vad tror ni?

Att bjuda in Alicia i sovrummet.

I samarbete med Aveo

I flera veckor nu har jag haft nya tapeter till sovrummet här hemma. Men ni vet hur det kan bli ibland, när minsta lilla projekt känns oövervinneligt. När man knappt orkar lägga sin mattallrik i diskmaskinen, känns det lite som att bestiga Mount Everest när man tänker på att tapetsera sovrummet. Samtidigt som jag vetat att vi måste möblera om i sovrummet innan bebisens ankomst. Annars får vi inte plats. Och börjar man böka omkring med möblerna kan man lika gärna tapetsera samtidigt. Så vi tog tjuren vid hornen, kallade in bästa talkogänget, tapetserade och möblerade om under några intensiva timmar igår.

ny_DSC_9140

Att det skulle bli bra med de nya tapeterna visste jag ju. För de är skitsnygga. Men att allt skulle klicka så här bra, var nästan för bra för att vara sant. Hela sovrummet känns nytt. Det känns luftigt, rent, stort och fräscht. Tidigare var Mollys säng placerad riktigt bredvid min, och vi låg som packade sillar allihopa. Nu fick hon ett litet hörn i sovrummet till sitt eget. Välkomna, stig på.

ny_DSC_9143

ny_DSC_9193

ny_DSC_9166

ny_DSC_9224

ny_DSC_9155

ny_DSC_9202

Minns ni hur det såg ut tidigare? Då stod vår sänggavel mot stockväggen där Molly nu fått sitt hörn. Och Mollys säng bredvid. Där vår säng står nu, stod en svart byrå. Så. Mycket. Bättre. Nu.

Sen återstår en del jobb. Andra sidan av rummet är en total katastrof för tillfället. Och Mollys säng borde eventuellt målas. Och, och, och.. Men vi börjar så här. Nu finns rum för en spjälsäng. Och nu får vi vila ögonen på den vackraste av tapeter.

Och. På tal om tapeter, så har Aveo ännu i två dagar,  -20 % på hela sortimentet av tapeter. Koden ni anger i kassan är SUMMER2017. Kika in i webbshoppen och slå till nu innan det är för sent. Vill ni tapetsera med samma tapet som vi lagt upp så heter den Alicia och är en tapet från Borås tapeter. 

Mollys finkofta – Bladrillejakke

Vissa stickmönster fastnar man för lite extra, och ett av dem är ´bladrillejakke´. Så vacker i sin enkelhet. Så rolig och enkel att sticka. Passar alla, stor som liten. Efter att jag stickat en liten vit, till vårt fadderbarn Tuvali, tänkte jag att jag måste sticka en till Molly också.

Tanken var redan från början att det skulle bli en riktig finkofta, för de allra mest festliga tillfällen. Ni såg den redan på en bild från bröllopet vi var på. Jag valde en rosa färg, den första rosa tröja jag stickat till Molly faktiskt. Efter att ha fått en överdos av rosa när ”stora flickorna” var små, har jag hellre klätt Molly i andra färger, så långt jag fått bestämma. Men nu blev det rosa så det stod härliga till, med de allra finaste knapparna vi kunde hitta på Vörå Handarbetsaffär.

bladrillejakke_1 bladrillejakke_2

Jag stickade koftan mer än tio centimeter kortare än vad det anges i mönstret. Jag ville det skulle bli mera som en bolero-modell, för att passa perfekt till fluffiga tyllkjolar och finklänningar. I efterhand kunde den ha varit ännu kortare, men jag vågade inte. Det kändes så konstigt att nästan direkt avmaska för ärmhål när man stickade. Så nu blev den som den blev, och inte ska jag klaga. Finare festkofta är väl svårt att hitta.

Mönstret finns att köpa på ravelry.com, och garnet jag använt är Drops Merino extra fine från Vörå Handarbetsaffär. Och koftan är min nionde tröjliknande skapelse av stickorna i år. Fortfarande med målet inställt på 17 stickade tröjor i år.

Nio år igår

Igår firade jag och min man nio år som äkta makar. En speciell dag, även om vi just igår inte firade så speciellt mycket. Det var full rulle hela dagen och vi sågs knappt. Men så är det ju inte heller den där ena dagen som betyder allt, utan det är alla dagar. Och det där livet vi skapat tillsammans, som så ofta betyder just full rulle.

Nio år är en lång tid. Men det har inte varit nio långa år. Jag satt och tänkte i går, på hur lätt det är, när det är rätt. Jag säger inte att vi har levt ett bekymmerslöst liv ihop. Men bekymren är så mycket lättare att tackla när man gör det tillsammans.

I nio år, och även innan dess har vi jobbat hårt tillsammans på att göra allt så bra som möjligt för familjen A. Och i dag känns det lite som om vi kan luta oss tillbaka och skörda frukten. Absolut inte ta varandra föregivet, men njuta av allt vi skapat tillsammans. Barn, familj, hem, hus, trygghet och magi.

En av sommarens bästa.

Cirkus, sommar, en förväntansfull fyraåring och en nästan lika förväntansfull mamma. Att gå på cirkus första gången då man är fyra år visade sig vara ett riktigt bra drag.

Med sina silverbyxor och sin nya rosa tröja skuttade hon fram till cirkusen. Redan när vi närmade oss cirkustältet var hon full av beundran. ”Wow, se mamma. Woooow, WOOOOW, seeeee”. Sen handlade vi popcorn och gjorde sockervaddsdebut. Sockervadden fick tummen ner, Molly spottade och fräste av det vita, spunna sockret. Men resten av upplevelsen blev toppen. Molly orkade bra med programmet, och ögonen tindrade ikapp med strålkastarna. Bäst gillade hon ”de där flickorna med gröna dräkter som kunde gå i spagat och han som gungade högt upp i taket”. Jag tyckte också att föreställningen var väldigt proffsig, men allra roligast för mig var så klart att se hur Molly njöt av showen.


För en av sommarens absoluta höjdpunkter krävdes varken speciellt mycket tid eller ansträngning. Sådant uppskattas extra mycket av den gravida modern.

Dagen efter. Dagen vi sov bort.

Igår fick vi glädjen att vara med när två fina människor sa ja till varandra och kärleken. Brudparet, festen, festplatsen och festfolket var underbara rakt igenom. Att regnet öste ner mellan varven spelade absolut ingen roll. Kvällen var perfekt.

DSC_8686

Vi festade till midnatt och jag riktigt njöt av att vara i ”så bra form” att jag orkade hela kvällen. Fantastisk god mat, barn som lekte, klingande skratt, en ”brudvals” det svängde om, och några danser tillsammans med min egen fina man. Frid och fröjd och glada miner.

Tills jag vaknade i morse med   kramp i vaden, så stark så jag tänkte att jag svimmar. Högklackat, 10 kg plus, väldigt framtung och fest till midnatt, är kanske trots allt inte helt optimal kombination.

Så idag har vi inte gjort något alls, när vi väl kom oss ut sängen. Vi har legat på soffan, tittat på bilder från gårdagen, ätit mat och vilat igen. Till och med dottern Molly, jag-sover-aldrig-dagssömn, somnade på soffan och sov över en timme. Vet inte när det senaste skulle ha hänt. Det tar på krafterna med en helkväll. Men det var det minsann värt. 

Höst och vardag och lycka

Augusti är här. De flesta runt omkring mig återgår till sina jobb och skolor efter sommarledigheten. Och jag känner mig så oerhört lyckligt lottad som ska få fortsätta att bara vara hemma. Ingen morgonstress. Ingen söndagsångest som knackar på ryggen. Inte ens ångest över att vi bara ska vara hemma. 

Denna sommar har känts som en lång transportsträcka mot något bättre. Något bättre som i detta fall är hösten. Hösten kommer leverera allt det jag så länge längtat efter. Tid hemma, bebis, lugn och ro, tända ljus och stickade sockor. Och jag är så redo. Låt löven falla och höstluften komma. Inte ens mörkret känns speciellt skrämmande i år.

Många har frågat om vår höst. Om Molly ska börja dagis, och hur vi tänker. Molly kommer inte att börja dagis. Hon kommer att gå två dagar per vecka, tre timmar per dag i församlingens dagklubb. Utöver det ska vi alla bara vara hemma. Förutom maken då som får dra det tunga lasset för att försörja oss alla.

Jag vet redan nu att vi säkert kommer klättra på väggarna vissa dagar, att jag kommer få en del nya gråa hårstrån, att vi ibland kommer ha tråkigt, att vi kommer vara rejält mycket fattigare, men att det kommer vara värt all möda. Och det känns skönt, att vi den här gången har kunnat ta beslutet att jag kan vara hemma med barnen på obestämd tid. Det känns lite som en revansch. Nu är vår tid att ta kontrollen över vårt liv.

Jag har somnat flera kvällar nu med Mollys hand i ena handen, andra handen på magen och de buffande bebissparkarna och med maken snusandes tätt intill. Och jag har funderat över hur man kan få vara så här lycklig. Hur kan livet bara bli bättre och bättre?