Tankar-två veckor post partum

  • Inte en gång har jag tänkt tillbaka på förlossningen som något jobbigt eller traumatiskt. Däremot försöker jag komma ihåg den där känslan när mina superkrafter tilltog och jag krystade ut bebben. Det mäktigaste någonsin.
  • Allt flyter ihop. Dagar, nätter, veckodagar. En konstant ström av äta, sova, äta, sova, äta. Verkligen en bubbla. Ingen rosaskimrande sak. Men en älskad bebisbubbla som är bara vår.
  • Han äter HELA TIDEN. Det är något nytt den här gången. Eller så är jag bara mera avslappnad den här gången. Och ger oss tid att sitta i soffan i tid och otid med brösten fram. På tal om det så är amningsdynan en fantastisk uppfinning.
  • Jag kände mig stark hela graviditeten, och ända in i förlossningssalen. Men nu känner jag mig så bräcklig. Ingen kraft alls mitt i kroppen. Rygg och mage känns helt ur spel. Minns inte att jag kände mig så svag efter förra förlossningen. Men då hade jag å andra sidan andra problem att fokusera på, och la kanske inte så mycket energi på hur kroppen var i skick.
  • Det känns som om Max redan blivit så stor. Redan när vi kom hem från BB var Mollys minsta bebiskläder för små. Och nu rockar han redan storlek 62.
  • Och på tal om att bli stor. Molly känns ju nästan fullvuxen sen vi kom hem med en liten bebis. Så duktig, hjälpsam och förståndig. Dessutom har hon sina första två lösa tänder. NÄR blev hon så stor?

Molly om första tiden med bebis: ”Jaa-a. Vad kan man säg egentligen? Det är roligt att hålla i honom. Och jag älskar honom. Och han har inte väckt mig på nätterna. Ooooch, han äter mycket”

Kalle om första tiden med bebis: ”Det e skönt. Skönt då allt flyter på bra.”

Tre och en halv timmars nattsömn

Med tre och en halv timmars nattsömn, uppdelat på två sömnpass, med en två timmars amningsperiod där emellan, känner man sig inte så stöddig. Att sitta i det mörka sovrummet och aktivt försöka spänna upp ögonlocken när man ammar är nog en sådan pina. Max däremot, har inga problem med att hålla ögonen öppna. Faktum är att han aldrig har så stora ögon som på natten. Vår lilla nattuggla.

Det var väl mest det jag hade att säga idag. Att jag är trött. Eller jag hade en massa att säga. Och två mönster att ge er. Men det får vänta till en dag då min hjärna är mindre mosig. Jag är så trött så jag kan somna där jag sitter. Eller står. Eller när jag äter.

Men vad gör det om hundra år. Sova hinner man väl. Tur att han är gullig som få.

Ute lyser novembersolen, och gräset är vitt. Alltid en liten tröst i tröttheten. Snart vänder det. Kanske inte alls. Men nån gång ska vi nog sova en hel natt igen.

Just nu

Aldrig någonsin lever man så mycket i nuet som när man har ett spädbarn. Just nu-listan passar bättre än någonsin.

FEM bästa – just nu.

1 BEBIS. Tänk att han är här.

2 Att vi alla är lika kära i vår nya familjemedlem. Ingen svartsjuka så långt ögat kan nå.

3 Att jag känner igen min kropp mer och mer för var dag som går.

4 Att vi sovit gott ungefär hälften av alla nätter hemma.

5 Att vi lyckas få kläder på kroppen och mat i magen om dagarna.

FEM värsta – just nu.

1 Att det verkar vara en liten spyttis-bebis vi fått. Molly spydde aldrig, så att det kommer upp i tid och otid är så ovant. Borde placera ut spytrasor i hela huset.

2 Mörkret i kombination med de slöa dagarna. Det känns som om vi gått i ide hela familjen.

3 Oron som följer med en nyfödd. Man borde inte längta bort. Men jag längtar tills han är cirka fyra månader och inte så ömtålig mera.

4 Att jag inte känner att jag räcker till. Än så länge fungerar det bra. Två barn och två föräldrar hemma om dagarna. Men hur ska jag klara av det själv sen.

5 Konstant trötthet

FEM saker vi ska göra i veckan.

1 Få besök från barnrådgivningen.

2 Byta blöjor

3 Tvätta kläder

4 Paketera julklappar

5 ?

FEM saker vi gjorde i helgen.

1 Bjöd på middag som gästerna hade med sig.

2 Firade farsdag med alla fyra barn närvarande. Och en pojkvän.

3 Åt alldeles för många bullar.

4 Sov dåligt.

5 Tittade för mycket på TV

FEM saker jag längtar efter.

1 En större bebis

2 Rutiner

3 Första springturen efter graviditeten. Att börja träna igen. Men vet inte var man ska börja. Hjälp någon?

4 Julen

5 Våren

In the bubble

Babybubblan är här. Babybluesen ett faktum. Sömnbrist, tacksamhet, oro, överväldigande kärlek, irritation och alla andra känslor en kan tänka sig. Samtidigt. Efter att Molly kom till världen tog det en bra tid innan jag kände att jag var på fötter igen, både fysiskt och psykiskt. Och lite likadant ser det ut att bli den här gången. Även om det inte är fullt lika skrämmande, för jag vet att det går om. Jag vet att en stabilare tillvaro finns i sikte.

Jag vet också att jag kan släppa alla krav, och med gott samvete skita i disken och sitta i soffan och amma halva dagen om så behövs. Och det behövs tydligen. Lillkillen hänger i bröstet all vaken tid. Och ibland när han sover också. Jag vet att den här tiden egentligen är väldigt kort, sen när man har den bakom sig. Jag försöker hitta de där stunderna när jag bara snusar in sig i babyfjunen och njuter. Men det å andra sidan slutar alltid med att tårarna rinner och tacksamheten gör fysiskt ont i bröstet. Lite visste man att kärlek och tacksamhet kan slita sönder en helt, innan man fick egna barn.

Som tur är har jag maken hemma på pappaledigt och Molly som håller mig kvar på jorden. Hon vill ju pyssla farsdagspresenter och spela memory hundra gånger i rad. Helt i vanlig ordning.max_och_pappa pyssel

Och det är väl tur att allt annat är som vanligt. I morse ville hon tjuvstarta farsdagen och servera frukost till sin pappa på sängen. Och något så enkelt blev plötsligt en utmaning med frukostbrickor och spädbarn och hett kaffe och presenter som skulle bäras upp för trapporna. I kombination med skönsång, hehe. Senare idag hade vi bjudit in närmaste familjen på farsdagsmiddag. De var så schyssta så de hade både middagen och tårta med sig då de kom, så vi fick bara äta och njuta. Och tänk, nu är det redan en hel vecka sen vi kom hem från BB. Dagarna rullar på även om det känns som om tiden står stilla.

Vi har ett namn.

Ni vet när man skapat något som är helt perfekt, som ett litet barn, så vill man att det ska vara perfekt hela vägen. Och där någonstans tänkte vi helt snöa in oss, i jakten på det perfekta namnet. Skulle vi göra om det, leta ett namn till ett barn alltså, så skulle jag inte diskutera saken med någon annan än min man innan vi bestämt oss. Namnfrågan är så stor, och även om alla vill väl med sina förslag och åsikter, så blir det för mycket. Vi hade hunnit testa på flera namn redan under graviditeten, och nu sedan lillkillen väl var född, så kallade vi honom för olika namn allihopa.

Men nu är det bestämt. Skrivet i sten. Och vi känner oss glada och nöjda. Redan på BB kände jag faktiskt att det här var det enda av våra alternativ som kändes rätt. Annars hade vi fått börja om igen och leta genom alla namnlistor. Så även om storasyster fortfarande ibland kallar honom för Knut, så är hans riktiga namn nu,

Max Ernst Erik

Max

Mansnamnet Max härstammar från det romerska kejsarnamnet Maximilian som betyder den störste.

Och vad passar väl bättre för en liten lillebror än ett kejsarnamn. Ett namn med pondus i en syskonskara med tre storasystrar. Mellannamnen Ernst och Erik är namn som gått i släkten i flera omgångar från både min och makens håll. De känns också helt självklara nu när vi väl pusslat ihop ekvationen.

En förlossningsupplevelse

Skulle någon ha sagt åt mig att jag kommer skriva en förlossningsberättelse på min lilla pysselblogg, då när jag började blogga för sju år sedan skulle jag nog ha skrattat. Länge tog det innan jag ens visade en bild på mig själv. Men saker förändras. Och nu är det dags för en förlossningsberättelse.

När jag knappar in rubriken har jag svårt att förstå att jag kan sitta här hemma och skriva om det nu. Att jag har det bakom mig, det jag fruktade. Att det redan känns så länge sedan, trots att det inte gått mycket mera än fem hela dygn sedan dess.

Den här förlossningen blev verkligen olik min förra, på alla sätt. Att två förlossningar kan vara så olika för en och samma kvinna är ju i sig ett under. Men nu ska vi inte jämföra de två förlossningarna, utan jag tänkte berätta om den senaste. Hur en förlossning kan vara.

Natten till onsdagen låg jag vaken hela natten och andades mig genom värkar. Det var inga regelbundna värkar. Ibland två på tio minuter, och ibland gick det en halvtimme till nästa. Med andra ord ingen panik att åka in till förlossningssalen. När morgonen kom skickade jag iväg maken till jobbet, men säkerställde på alla plan att vi skulle kunna åka ganska snabbt om det krävdes. Ringde mamma och gjorde henne medveten om läget, och sa att om inte tidigare, fick hon komma hit efter jobbet, för ikväll åker vi in.

Hela dagen fortsatte värkarna komma och gå. Molly frågade nu som då ”mamma, måst du andas lite nu”, och jag tänkte att hon nog får men för livet av att se mig i det skick jag var i. Men det blev aldrig egentligen så intensivt att jag vågade tro att något var på gång på riktigt. Ändå ringde jag till förlossningssalen vid fyra tiden, och sa att vi tänker komma dit under kvällen. Hörde på henne jag pratade med att hon inte riktigt tyckte det var nödvändigt. Men jag insisterade på att komma in och kolla upp om något börjar ske.

Så kom min mamma hit på eftermiddagen, maken kom hem från jobb, och kanske vid sjutiden var vi på plats. Jag fick ligga i CTG-kurvan och barnmorskan konstaterade att jag nog har en del värkar till och från. Ändå tror jag hon blev lika överraskad som jag när det visade sig att jag var 5 cm öppen.

Jag som hade varit säker på att vi skulle bli hemskickade förstod nu allvaret. Vi skulle inte hem. Vi skulle föda barn. Förlossningssal nummer fem blev vår. Och eftersom att vattnet ännu inte hade gått, började vi kvällen i badet. Att ligga där kändes bra. Ljuset var nedsläckt, kroppen kändes lätt och värkarna fortfarande på den nivån att de gick att andas sig genom. Hundra procent säker på att lugnet att andas och slappna av kom från profylaxkursen vi varit på.

Klockan tio kom jag mig upp från badet och värkarna ökade i intensitet. Från och med nu räknas det att min förlossning startade. Vi fick världens bästa barnmorska Sari till vår, och jag kände mig genast trygg med henne. Jag litade på henne, och hon kändes så kunnig och stabil. Vi diskuterade genom mina önskemål, att jag ville ha PCB som bedövning och att jag ville testa om lustgasen kunde vara något för mig. När jag födde Molly gav jag aldrig lustgasen en ärlig chans, men nu var jag beredd att göra det. Och vilken tur. Lustgasen blev min bästa vän.

Jag satt på pilatesbollen och andades genom värkarna med lustgas. Inte nu heller kändes värkarna så värst intensiva. Lustgasen tag toppen av dem. Min man låg i sängen, vi skickade små videosnuttar till familjen och hade gissningslekar hur snabbt babyn skulle komma ut. Fram till tjugo före ett klarade jag mig på bara lustgas, men då kändes det också att det var dags för något mera mot smärtan.

Jag fick min PCB, som tog bort all smärta direkt. Samtidigt togs det hål på hinnorna, och ett värkstimulerande dropp sattes på. Sari ville ha mig upp på knä i sängen och lutandes över ryggstödet för att få babyns huvud att sjunka ner ännu mera och i rätt läge. Och där halvsatt jag, tittade på monitorn, såg hur värkarna blev intensivare och tätare men kände absolut ingen smärta. Vid två tiden kollades jag upp igen, och från att det senast jag hört var att jag var lite mera än fem centimeter öppen, var det nu så pass öppet och mjukt att jag fick krysta om jag ville.

Sari föreslog att jag skulle ligga på sida och jag kom ihåg hur vi på profylaxkursen lärt oss att de rätta ”krystmusklerna” var de muskler man aktiverar när man ljuder bokstaven ”K”, samtidigt kom en första krystvärk och det var bara att låta kroppen följa med. Jag som inte kände krystvärkarna alls vid förra förlossningen kände mig enormt lättad nu. Nu fanns inga tvivel på hur man skulle göra. Och jag kände mig stark.

Med min man med ett stadigt grepp om mitt ben och Sari som guidade mig när jag skulle krysta och när jag skulle andas föddes vår son kl 2.15, efter 11 minuters krystande. Tidigare än någon av oss hade gissat. 4 kg tung och 53 cm lång. Och allt hade gått så BRA. Även om själva krystskedet är helt sjukt egentligen. Förstår inte att kroppen klarar av den nivå av smärta utan att gå sönder. Så extremt och så mäktigt.

Och exakt där väljer jag att dra ett litet streck i berättelsen, för att bevara förlossningen som ett positivt minne. För att separera själva födelsen från det som väntade efter. Fram tills jag hade babyn på min mage var förlossningen verkligen en drömförlossning.

Men, ni vet, förlossningens längd räknas egentligen tills moderkakan kommit ut, och det var där det blev problem, den satt fast. Och utan att gå in på detaljer så fick de kämpa hårdhänt med att få ut den, i närmare en timme. Jag miste 1400 ml blod, och hade den inte lossnad då den gjorde det, hade en operation varit nästa steg. Den timmen ensam var mera plågsam och smärtsam än hela förlossningen sammanlagt. Och det känds någonstans som att detta hade kunnat bli kritiskt på riktigt. Sen kom moderkakan ut till slut och blödningen kunde stoppas. Äntligen kunde vi andas ut på riktigt. Födelsedagsfrukosten rullades in, och jag och min man upprepade säkert hundra gånger hur enkelt det här hade varit, fram till att vi hade vår son på bröstet.

En av mina målbilder inför förlossningen var att kunna gå och duscha efteråt. Det kunde jag inte förra gången då jag var så slut. Den här gången gjorde jag ett tappert försök. Med rullstol och hjälp av barnmorskan tog jag mig till duschen, men väl där svek krafterna och jag svimmade av för någon sekund. När jag kvicknade till igen var flera barnmorskor där och höll i mig. Jag fick nöja mej med en snabbdusch sittandes, och fick sen åka rullstol till BB-avdelningen. Jag kunde inte riktigt förlika mig med tanken till en början, men blodförlusten var väldigt påtaglig första dygnet efter förlossningen.

För att summera det hela är jag väldigt nöjd. Från första gången jag yttrade att jag var rädd för att föda igen, har alla tagit mig på fullaste allvar, och den hjälp jag har fått har varit ovärderlig. Besöken på mödrapoli i Vasa, på pelkopoli, hos psykologen och profylaxkursen vi gick på, bäddade för att denna förlossning var möjligt. Sen all hjälp vi fick på plats på förlossningen och på BB i efterhand är ovärderlig. Tack Vasa Centralsjukhus för vård i världsklass!

Att komma hem

Igår fick vi komma hem från BB. OK-stämpel i pannan på både son och mor. Lite mera osäkert om jag skulle klara av att bli utskriven, då jag mist 1400 ml blod under förlossningen, och haft några svajiga dagar.

Men vi kom oss iväg, och hem till byn, där storasyster och mormor och morfar väntade. Att komma hem, till sitt eget kära hem och familj, med en alldeles färsk liten typ måste vara det bästa som finns. Sist minns jag att jag kände jag mig rädd och osäker utan klockan att plinga på efter sköterskor. Nu kändes det bara så rätt och perfekt. Molly var så klart helt överlycklig då vi kom, och visste inte hur hon skulle visa sin kärlek och saknad. På nån sekund hade hon gett bort en hel hög mjukisdjur till sin nya lillebror.

Sen fick vi bara njuta av varandra. Och även om jag erkänner att det är lite kaotiskt med en nyföding som hänger fast i bröstet och en fyraåring som suktar efter uppmärksamhet i kombination med de enstaka timmar man själv sovit senaste dygnen, så finns det inget som slår myset i soffan igår kväll. Myset med de båda barn jag och min man tillsammans satt till denna jord. Svårt att inte bli sentimental och gråtmild. Ni vet, alla de där överväldigande känslorna av lycka och tacksamhet och rädsla i ett enda virrvarr.

Sen följde en natt med mera att önska, om vi säger så. Inte en rutin så långt ögat kan nå. Inte en blund i ögat för modern. Lillebror har verkligen dygnet helt upp och ner. Nätterna är vakentid. Men. Nu kan det nästan bara bli bättre. På sömnfronten alltså. Livet blir inte bättre än så här.

Ett hej från BB

Fredagkväll och största delen av familjen är hemma och lagar mat till fredagsmyset. Och hur mycket jag än saknar dem alla måste jag säga att mitt fredagsmys inte går av för hackor heller. Själv ligger jag nämligen i en BB-säng med familjens färskaste tillskott tätt intill bröstet.

En fantastisk lillebror kom till oss natten till torsdag. 2 november klockan 2.15 föddes han. Tänk att vi fixade det och tänk att han äntligen är här. En galen lättnad, lycka och tacksamhet.

Idag har alla fina storasystrar och min man, numera fyrbarnsfadern, varit på besök. Och jag själv känner att krafterna börjar återvända. Allt väl, med andra ord.

Jakten på det perfekta namnet.

Nu tänkte jag att vi måste köra den här namn-valsen en gång till. Senaste barnen som sett dagens ljus, både i vänskapskretsen och finlandssvenska bloggvärlden, har alla fått så härliga namn. Speciellt efter att jag läst Linneas blogg, där hon skrev om nyfödda dotterns Blendas namn fick jag en riktigt varm känsla inombords av deras namnsval. Jag vill också ha ett Blenda-namn till vår kiddo. Något eget, speciellt, som klingar fint.

Sist jag funderade på namn efterlyste jag namn på I. Tyvärr finns det väl kanske 10 namn allt som allt på I. Varav jag kunde tänka mig två eller tre. Men det känns inte som att man ska välja ett namn man kan tänka sig. Jag går och testar ropa namnen högt här hemma, som om jag vore mer eller mindre galen. Men. Jag har kunnat konstatera att inget av de namn som hittills varit starka kandidater, känns helt rätt att säga högt. Och det känns ju som en förutsättning, att man ska vilja säga sitt barns namn högt. Det måste vara perfekt, för oss.

Så nu får ni bredda. Ge mig namnförslag till killar och tjejer, så det sjunger om det. Fyll kommentarsfältet. Alla fina namn ni sitter och pantar på. Gärna får det klinga fint med våra andra barns namn.

Sen vet jag att man måste se barnet innan man kan vara säker. Namnförslagen vi hade till Molly när hon var i magen var Agnes och Melker. Sen kom hon ut och var ingen Agnes utan ett Molly-troll. Helt självklart. Förhoppningsvis går det lika enkelt den här gången.

Barnet som ska bära namnet kan eventuellt se lite ut som guldklimpen på bilden nedan

Övertiden

Jaha. Så var vi där. I detta vakuum som uppstår när man går över tiden. En väntan och en längtan som inte längre är så där trevlig som när man väntar på jultomten. Dagar då man inte riktigt kommer sig för att göra något alls, för att varje dag kan vara den dag då man borde vara förberedd på en förlossning.

Även om man vet att få barn föds på den där beräknade dagen, och att man med all säkerhet nu är närmare förlossningen än man tidigare varit, så blir det tungt. Mest tungt för huvudet tycker jag. Kroppen hänger fortfarande med och känns stark. Men ojojoj huvudet som det nästan går hål i.

Att gå över tiden betyder allt det där som jag inte gillar. Man kommer närmare det faktum att man kanske måste genomgå en medicinsk igångsättning, eller föda ut en jättebebis, dessutom får man en massa tid att googla katastrofförlossningar. Allt detta med ett redan vacklande psyke.

Sedan februari har jag haft siktet inställt på 27 oktober. Och nu senaste månaden har jag haft en lång lista på saker jag vill hinna fixa innan barnet kommer till världen. En lista som kanske mest fungerat som tidsfördriv, men ändå. Allt på den långa listan var fixat på fredag morgon, när vi åkte till sjukhuset på kontroll. Jag var redo. Jag hoppades läkaren skulle säga att bebisen i princip dinglade ut där mellan benen. Att en liten puff i rätt riktning skulle ge mig en baby. En nysning. Så nära skulle det vara.

Nu visste ju den intellektuella delen av mig att så antagligen inte var fallet. Jag har inte haft några känningar alls egentligen på att förlossningen skulle vara nära. Men jag hoppades in i det sista. Och blev besviken. Inga tecken på att det skulle vara nära. Efter en undersökning fick vi åka hem igen. Bebisen mådde bra, och uppskattades redan väga 4,2 kg. Allt frid och fröjd. Förutom att bebisen fortfarande var på insidan.

Så då väntar vi. Och väntar. Och vääääntar. Och nu känner jag mig inte så redo mera. Mest bara lurad på konfekten.

img_9420.jpg