Randiga sockor

randiga_sockor

Under tiden vi var på slalomresa, fyllde min pappa år. På väg hem, åkte vi där via för att fira honom. Till present fick han ett par sockor, och lite annat smått och gott. Som bonus fick även mamma sockor, på pappas födelsedag. De är storkonsumenter av sockor, och även om deras dotter stickar dagarna i ända, så r tyvärr inte deras sockförråd så välfyllt. Men nu har de så de klarar sig en stund igen. randiga_sockor_2 sokor_randiga

Sockorna är stickade av Novitas garn 7-bröder, och enligt deras mönster på bassockor.  När vi åkte iväg på vår resa hade jag bara ett par sockor klara, pappas sockor, som skulle levereras som födelsedagspresent var bara påbörjade. Ena sockan stickade jag klar i hotellsängen en kväll. Och den andra stickade jag på vägen hem. Ibland får jag frågan hur länge det tar för mig att sticka sockor, och nu vet jag exakt. Att sticka en socka i storlek 42-43 tog mig tre timmar. Ett sockpar i den storleken borde alltså gå på sex timmar.

En slalomweekend

Solsken och klarblå himmel. Tid tillsammans med familj och vänner. Efter flera år utan slalomresor, känner jag mig så tacksam för vår weekend i Vuokatti förra helgen.

slalom_8 slalom_4

Vi åkte tillsammans med en annan familj, några av våra bästa vänner. Vänner som har barn i samma ålder som Molly. Att se sin egen unge, leka och ha roligt med sin väns barn, det är nästan lite magiskt. Tänk att man kommit så långt i livet. Tillsammans. Och att barnen klickar lika bra som vi. När vi åkte iväg tidigt på lördagmorgon, lade jag upp en bild av de tre små vännerna under hashtaggen #detstoraslalomäventyret . Och det blev också ett äventyr, för stora och små. Dagarna spenderades i slalombacken och i pulkabacken. Och jag måste ge en stor tumme upp till Vuokatti som verkligen gjort ett fint område i backen för de minsta.

slalom_6 slalom_7slalom_9slalom_3slalom_2Slalomslalom_5

Molly kämpade på så duktigt med slalomåkandet. Och redan första dagen kom hon sig upp själv, och ner i backen helt själv. Mäkta imponerad var jag. Även om det var lite svettigt för föräldrarna till en början. Även om både jag och maken är vana slalomåkare, höjs plusen en aning när man ska försöka få ner barnet också, med benen i behåll. Men det gick bra, frid och fröjd på alla sätt.

Olikt tidigare år vi varit på slalomresa bodde vi på hotell denna gång. Måste säga att det kändes ovant, då man är van vid det där ”stuglivet” efter en dag i slalombacken. Men, att sova i hotellsäng funkade bra det också. Hotellet var fint och personalen trevlig. Och några dagar fungerade det bra. Men, skulle man ha stannat längre, hade jag nog behövt mera svängrum. Och ett torkskåp, hehe.

vuokatti

Resan får fullpott. Och jag längtar redan till nästa gång. Vi måste försöka komma oss iväg varje år. Fjälluften gör så gott för kropp och själ.

Hur skönt är grönt, egentligen?

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta åt sina egna påhitt. Mitt senaste projekt har jag nästan gapflabbat åt. Skåpet jag skulle måla grönt, blev så rysligt fult när jag började på. Eller som Molly sa ”oj mamma, vad gör du?”.

Så jag målade ett varv, och lät det vara så. Fult som stryk, i väntan på en bättre idé. Eller en bättre färg. Svart eller grått, eller någon mycket mörkare grön färg.

Men så idag fick jag äntligen lite lust att göra något åt eländet, och målade ett varv till. Och se, det blev direkt mycket bättre. Även om det ännu krävs ett varv till så blev det nästan lite trevligt. Ibland är det svårt att komma ihåg att man inte ska döma ett halvfärdigt arbete. Om jag ännu ägnade hörnet lite styling kan det bli bra. Eller så får jag måla igen. Inte helt säker den här gången.

Vågar jag fråga vad ni tycker? 

En sak är säker, det ska målas massor här i vår. Köksstolarna och bordet näst på tur. Och kanske trappan, det har jag länge drömt om. Nån som har erfarenhet av att måla trappa?

Vår fyraåring

Livet med en fyraåring. Så omvälvande och så underbart. Omvälvande kanske mest för fyraåringen själv. Det var nästan som att trycka på en knapp när hon fyllde fyra. Alla stora känslor på en och samma gång. Inte alls som den tuffa treårstrotsaren, utan en mjuk och känslig tjej. Nu just går det inte en enda dag förbi utan att hon funderar på stora saker. Hon funderar på döden och de som finns i himlen. Var bebisar finns innan de kommer i mammas mage och om man kan växa så högt så man når i taket. Om man inte behöver borsta tänderna sen när man är sex år och tappat dem, om de nya tänderna heter mat-tänder när de hon har nu heter mjölktänder, och ifall de nya tänderna kan växa ända ner till golvet. Och varför man räknar bakåt när en rymdraket ska åka iväg 8-7-6-5-4-3-2-1, men framåt när man fyller år. ”För efter fyra blir jag ju fem, inte tre.”

Hon är väldigt mån om alla hon känner. Varenda släkting och bekant saknar hon med jämna mellanrum så hon gråter sig röd i ansiktet. Sin älskade sommar saknar  hon också, och låg på marken i en halv timme och storgrät över den tragedin här om dagen. Väldigt mycket känslor i en väldigt liten kropp, måste ju vara något som kännetecknar 4-års åldern. Efter den trotsiga treåringen kan det kännas både skönt och lite läskigt då den tuffa lillbruden är som utbytt. Nu klarar hon inte alls av att man höjer rösten eller tillrättavisar henne. Nu får man tänka på att prata lugnt och försiktigt. Att förklara utan att vara arg.

Mera än någonsin tidigare i sitt liv märker man att hon behöver mycket sömn och mycket mat. De två sakerna hon har vägrat sen den dagen hon föddes. Så nu lär hon nog få nån ordentligt växtspurt gissar jag. Sen var det någon var intresserad av våra rutiner. I och med den nyfunna känsligheten har vi fått strama till rutinerna en del, då man ser att hon mår bäst av det. Så nu är det läggdags klockan åtta på vardagarna, innan dess läser vi alltid en saga och sen  väckning klockan sju. Hon sover i vårt rum med sängen bredvid vår, och det funkar perfekt. Har inte haft en tanke på något annat ännu dessa fyra år. Vi sover alla hela nätterna, hehe.  Sen somnar hon oftast inte på dagarna, utan bara vilar en stund.

Hon leker helst med lego eller sina Barbiedockor och älskar fortfarande att pyssla, rita och skriva bokstäver och siffror. Hon säger att hon är blyg, men älskar att stå i centrum. Hon bjuder generöst på dans-och sånguppträdanden var vi än är. Hon är absolut fantastisk, och det är en sådan fröjd att få följa med genom varje utvecklingsskede och se denna lilla, stora människa formas.

Att vara mamma till en fyraåring däremot, ger mig nästan gråa hår. Ibland kan jag ligga vaken om nätterna och ha ångest över och älta allt hon ska vara med om i livet. Alla orättvisor, svårigheter, fula ord, tuffa tag i skolan, bråk med kompisar och krossade hjärtan. Och jag hoppas så innerligt att jag varje dag ger henne en grundtrygghet för att kunna tro på sig själv, tycka om dig själv, gå sin egen väg och veta sitt eget och andras värde.

Skidåkare DIY och skidplaner

Idag har fåglarna kvittrat, solen gassat och man har fått lite hopp om att våren eventuellt kommer även i år. Men förra veckan när snön öste ner som aldrig förr kändes det ännu högaktuellt att pyssla skidåkare. Och ännu ligger ju snön kvar på marken, så vi ska fortsätta med skidåkare också denna vecka.

Ett enkelt pyssel, men med många moment, som gav oss riktigt fina skidåkare. Barnen började med att måla toalettpappersrullar och glasspinnar. Blivande kropp och skidor.

skidåkare_diy

Och under tiden barnen var sysselsatta med att måla, limma och rita ansikten på sina skidåkare, stickade jag några små mössor till rekvisita.

skidåkare_diy_2

Sen, medan allt torkade, passade vi på att gå ut och plocka kvistar. Kvistarna skulle få bli stavar till skidåkaren. Hade jag varit lite mera förberedd kunde vi ha plockat kvistarna dagen innan. Men så blev det inte nu, då jag mer eller mindre drog pysselstunden ur rockärmen denna fredagsmorgon. Efter utevistelse och mat fortsatte barnen med att klippa hår, borra armarna, en piprensare, genom toalettrullen, och rulla fast stavarna i ”händerna”.skidåkare_diy_3 skidåkare_diy_4 skidåkare_diy_5

Söta blev de, de små skidåkarna. Molly var så förtjust i sin att den fick hänga med hela kvällen i soffan på fredagsmyset.

Och vet ni vad? Vi ska inte bara pyssla skidåkare, vi ska ge oss ut i backen på riktigt. Nu ska vi äntligen komma oss iväg på en skidresa. Vi som varit vana med att åka på skidsemester varje år, har nu inte varit på två vintrar. Och när våren kommer, utan att man haft fram slalomutrustningen, känns det inte helt rätt.

Till helgen packar vi skidor, hjälmar och den minsta ungen och kör iväg norrut. Med oss kommer kära vänner, som har barn i samma ålder som Molly. Kidsen ska få göra slalomdebut, och vi vuxna ska väl mest chilla i barnbacken och dricka varm kakao. Hoppas det blir vackert väder. Är SÅ peppad, haha.

Chunky sweater

Inlägg i samarbete med Vörå Handarbetsaffär

Min ´chunky sweater´ har varit klar en tid, men jag har inte kommit mig för att ta några bilder. Eller om vi säger så, jag och min fotograf har inte varit hemma samtidigt under dygnets ljusa timmar, förrän idag.

Hela idéen till den här tröjan hittade jag på Instagram. En bild på en tröja med flätor, stickad i ett riktigt grovt garn. Och bilden fascinerade mig så till den grad, att jag kände att jag måste försöka göra min egen. Som vanligt då jag har galna projekt på gång besöker jag Vörå Handarbetsaffär. Denna gång sa jag att jag vill ha det grövsta garnet hon hade, och stickor 15.

Garnet jag sist och slutligen valde att sticka av var Polaris från Drops design. Som tur hade de också rundstickor nr 15. Vilket underlättade arbetet avsevärt, jämfört med om man stickat på vanliga stickor, och hade varit tvungen att bära upp det tunga arbetet. Att sticka med stickor nr 15 kändes aldrig tungt. Snabbt gick det, och resultatet blev ganska mycket vad jag hade föreställt mig.

chunky_sweater_2

Det gick åt 10 nystan till tröjan. Jag stickade den avsiktligt lite kortare än jag ville ha den, för jag trodde garnet skulle vara så tungt, att den automatiskt blev längre. Men så var inte fallet. Så nu är den riktigt på gränsen till för kort. Man vågar väl inte blöta den och försöka dra den längre heller, utan att riskera att hela tröjan tovar ihop. 

Nu är jag lite sugen på att sticka en filt i samma garn. Jag tänker remsor med flätor, som man sen syr ihop. Det vore något. Men flera projekt väntar innan dess. Och jag är glad att ha årets femte tröja klar.

Nykomling i familjen

Min muminfamilj har utökats. Ständigt håller jag ögonen öppna, ifall någon muminmugg jag inte har skulle dyka upp. Kan ni gissa vilken som är ny?

DSC_5306

Den här gången var det ”stockmann-muggen” jag trillade över på en loppissida på facebook. En mugg jag faktiskt inte trott jag skulle få till min samling. Muggen gjordes för Stockmanns 150-års jubileum, år 2012, och såldes i begränsad upplaga.

stockmannmuggen

Till julklapp fick jag kannan med samma mönster, även den en produkt som bara sålts på Stockmann och i begränsad upplaga.

DSC_5328

Två självklara favoriter i samlingen.

Utmaning springa 50 km

Fylld till bredden med motivation och inspiration i slutet av januari, utmanade jag mig själv att springa sammanlagt 50 kilometer under februari månad.

Så, hur tror ni det gick då? Antagligen kan ni snabbt dra slutsatsen att jag misslyckats, eftersom att det inte dök upp något skrytigt inlägg med svettiga selfies där 28 februari. Och exakt så är det.

För det första var det ju väldigt dumt att välja årets kortaste månad till en sådan utmaning. Faktiskt. För det andra trodde jag att jag skulle göra det. När jag bestämmer mig för något, och sätter upp ett tydligt mål, brukar jag oftast genomföra det. Men, februari 2017 blev en månad som kommer att gå till historien som en av de mest omvälvande månaderna. Tårar, skratt, glädje, rädsla, allt i en soppa.

Hur mycket sprang jag då? Lite mera än 30 km. Och lika mycket som jag lärt mig att prioritera min hälsa och min träning fick jag nu lära mig att det faktiskt inte alltid går att prioritera sig själv. Hur bra man än mår av sina träningspass, kommer det att komma tider i livet då det inte går att sätta sina egna intressen främst. Tider i livet då man inte ens skulle fantisera om att göra det. 

Sen kommer ju faktiskt nya månader.

Att sticka en sockhäl.

I går kväll somnade jag med ett leende på läpparna. Dödstrött men glad. Jag hade igen en gång haft glädjen att packa mitt inspirationsmaterial, mina stickor och garnnystan och färdiga alster inför en kurskväll. Marthorna i andra delen av kommunen hade bokat mig att hålla en stickkväll, med sockor som tema.

Att sticka sockor är så älskat och så hatat. Så svårt, men så väldigt lätt sen då man väl kan alla tekniska moment. För att sticka sockor är inget man bara gör. Även med ett mönster framför näsan kan det vara svårt. Det ska nötas in, helst med någon som sitter bredvid och berättar exakt hur man gör. Det mest kritiska momentet är som känt hälen. Och det är inte så konstigt. För det är väldigt mycket som ska ske där på kort tid för att man ska få hela sockan att böja sig nittio grader. Sen att man dessutom har fem stickor att hålla reda på gör inte saken enklare. Men det går. Och jag håller fast vid att alla kan. Även efter gårdagens kurs. Alla kan faktiskt, och det fascinerar mig. 

Tidigare gånger jag haft kurs med fokus på sockor har vi oftast startat från början. Lagt upp maskor för sockskaftet och börjat på. Men, lite frustrerat har jag kunnat konstatera att man ibland inte ens hinner fram till hälen och dess svårigheter under första kvällen, och en massa frågetecken lämnar kvar. Kursdeltagarna får åka hem med det där svårbegripliga mönstret och försöka själva. Därför gjorde jag på ett annat sätt igår. Vi dök direkt på hälen. Vi startade upp varsin stickning med bara fem varv resår innan vi började med hällappen. Och därefter alla hälminskningar, upplockning av maskor och minskningar som hör till.

Under tiden vi stickade, skrattade, drack kaffe och åt himmelskt god morotskaka delade jag med mig av alla mina små knep och hemligheter för att få till den där perfekta hälen, utan fula hål och konstigheter.

Kvällen blev så lyckad. Och efter tre timmar hade alla som ville, fått testa på utmaningarna med en sockhäl. Tipset jag skickade med dem hem, var att direkt sticka en till, annars faller det i glömska igen.

Igår när jag kom hem packade jag inte upp mina stickgrejer alls, för ikväll blir det stickcafé igen. Denna gång på Bragegården i Vasa. Och vet ni, än hinner ni faktiskt komma med. Vi har ännu fyra gånger kvar. Kl 18.30 framåt. Kanske det blir mera hälar ikväll, eller så blir det något helt annat.

Ett skidlopp och ett sportlov.

Sportlovet lider mot sitt slut, och dagarna har mer eller mindre rusat iväg. Torsdagen spenderade vi i Nykarleby, och Molly deltog i Onnisrundan, ett skidlopp för barn. Som vanligt hade skidloppet samlat en hel del familjer, och jag skymtade många bekanta i vimlet. Ifjol skrev jag att onnisrundan skidades för 41:a gången, vilket borde betyda att det blev den 42:a gången i år.

En rolig tillställning. Vi hade samlat ihop en hel hejarklack av nära och kära som var och hejade på. Molly tog sig runt den cirka 300 meter långa banan mest med armkraft. Den envisa ungen hade kommit fram till att hon inte skulle röra på benen så värst mycket, utan mest staka på med armarna. Så det blev en hel del jobb. Men vackert så, hon kom sig i mål, och ingen kunde vara stoltare över sin medalj.

onnisrunda_2onnisrundaonnisrunda_3 onnisrunda_4 onnisrunda_5 onnisrunda_6 onnisrunda_7

Sen lämnade Molly hos min mamma och pappa över natten. Och på fredag när maken åkt på jobb fick jag en hel dag för mig själv. Jag som annars helst lever i symbios med resten av familjen, känner mig alltid lite borttappad när jag lämnar helt ensam. Jag kom mig inte ens för att sticka på hela dagen, haha. Men jag kom mig ut på en promenad i det vackra vintervädret, och satt två timmar i soffan framför brasa med en tidning. Vet inte när jag skulle läst en tidning från pärm till pärm senast. Men, lugnet varade inte länge. Femtiden kom maken och två av barnen hem, och resten av helgen har det varit fullt program. Så som sig bör. Igår var vi på ett 50-års kalas som var så lyckat så man ler än idag. Idag har jag försökt sammanställa lite kursmaterial inför en sticka-sockor-kurs jag ska dra imorgon och tisdagens stickcafé. Nu är det slut på den här ledigheten, med buller och brak, och vi rullar vidare mot våren. Tänk det.