Mrs Mighetto

I samarbete med Aveo

Lite förlamad på alla vis, som jag är för tillfället, inte minst på det kreativa planet, så uppskattar jag så innerligt när någon serverar mig pinfärska nyheter. Som Aveo-kvinnorna, som hela tiden snappar upp nyheter och förnyar sitt sortiment. Senast ut är urtjusiga posters från Mrs Mighetto, med pressbilder som jag kunde sitta och beundra hur länge som helst.

Jag måste säga, att det kliar lite i fingrarna att dra igång ett-rum-till-Molly-projektet. Men jag måste väl ha is i magen. Byggkaos och bebis känns mindre lockande. Tillsvidare tänkte jag hänga någon av printsen brevis Mollys säng, i hennes egen hörna i vårt sovrum. Men först bestämma mig för vilken eller vilka jag ska välja. Printsen säljs endast i begränsad upplaga. När de är slut, är de slut för alltid.

Mrs_mighettomrs_mighetto_6mrs_mighetto_7mrs_mighetto_4mrs_mighetto_3mrs_mighetto_8

Perfekt i barnrummet. Till egna barn, som present eller till julklapp. Ni hittar hela senaste kollektionen i Aveos webshop, HÄR.

Om små kläder och stora känslor.

I dagarna har jag plockat i små små kläder. Jag trodde inte att vi hade sparat knappt något alls av Mollys bebiskläder, så lyckan var stor när jag insåg att vi faktiskt har gjort det. Att känna på och plocka i de pyttesmå plaggen är ju alltid lite speciellt. Så många minnen som väcktes till liv. Och så många känslor. Tydligen kan små kläder framkalla stora känslor.

Vi satt där på golvet och log lika fånigt, jag och min man. Tänk att Molly varit så liten. Tänk att hon blivit så stor och förståndig. Tänk att vi snart får en till lika liten typ. Tänk att livet för alltid kommer att förändras för oss alla. Igen.

Tänk att det trodde jag inte. Och jag är så tacksam så jag lätt kunde ligga som en blöt pöl på golvet dagarna i ända. Jag kunde gå sönder av tacksamhet. Men det kan man ju inte. Man får skärpa till sig. Och ändå vara tacksam över att man får och kan känna den där tacksamheten som samtidigt gör en så livrädd.

Det är 36 dagar kvar nu, till dagen då Mini beräknas födas. 36 dagar som kommer bli de längsta dagarna i mannaminne. Och varje dag som går över de 36 dagarna kommer vara som en evighet i sig. Det vackra i kråksången är att jag känner mig mer och mer redo också, för varje dag som går. Redo att föda ett barn.

Jämför man hur jag förberedde mig förra gången, med hur jag förberett mig nu, så är det som natt och dag. Inför Mollys födelse förberedde jag mig så gott jag kunde, på det enda sätt jag visste. Jag handlade babykläder och salvor och blöjor och konstigheter. Bäddade små sängar i hemmets alla hörn och vek små handdukar vid skötbordet. Sen visade det ju sig att då man väl kom hem med livets underverk, kändes de prydliga högarna med handdukar och bassalvor på rad nästan skrattretande och totalt oviktigt.

Miniblöjor har vi nog hemma den här gången också. Men inget skötbord och inga bäddade sängar. Och jag vet att det kommer bli bra ändå. Den största förberedelsen sker i tankarna, vet jag nu. Mental förberedelse. Och mera redo än så här blir vi inte på det planet.

En isblå Tirilgenser

En ”Tirilgenser” till min lilla sockertopp är klar. Alldeles underbara, både flickan och tröjan, om jag får säga det själv. Tirilgensern var exakt så enkel, rolig och snabbstickad som jag föreställde mig då jag först såg mönstret. På fem dagar så hade Molly en ny tröja att gosa in sig i. Hon som hatar när något kliar och sticks, vill helst inte ha något alls under denna tröja, så mjuk och skön tycker hon att den är. Stickad i Drops Air.

tirilgenser_5

tirilgenser_4

tirilgenser_2

Nu vill jag verkligen ha en själv också. Tänker mig en vit, men i något annat garn, något lite mindre lurvigt. Sen är det svårt att tänka sig vilken storlek jag kommer behöva efter graviditeten, och om graviditetskilona rasar av mig lika som sist, eller om de lämnar kvar. Så kanske borde jag sticka till någon annan än mig själv. Någon som kan tänkas vara lite mera konstant i kroppsformen denna vinter. Flera tröjor av detta mönster kommer det att bli iallafall.

tirilgenser_3

Mönstret från Sandnes garn hittas på Vörå Handarbetsaffär. Garnet jag använt lika så.

Årets trettonde tröja av stickorna.

När Molly lärde sig virka.

Molly har egentligen alltid velat kunna göra allt som vi andra kan. Dessutom har hon en aning svårt att nöja sig med svaret att hon skulle vara för liten för att göra vissa saker. Så klart har hon länge velat lära sig sticka och virka, och jag har lika länge hävdat att man måste vara fem år innan man kan lära sig. Men så förra veckan ville hon inte ge med sig. Jag satt och gjorde de sista justeringarna för att färdigställa Mirjams sommarlinne, lagom till hösten, heehe. Och Molly insisterade på att hon kan.

Så. Hon fick leta fram garn och en virknål. Jag gjorde början och visade några maskor. Sen tappade hon tålamodet, och orkade inte se på mera, nu visste hon ju hur man gjorde. Så hon tog tag i virknålen och virkade själv. Väldigt mycket jobb med varje luftmaska, men rätt blev det. Och hon virkade en lagom lång kedja av luftmassor, som hon sen ville knyta ihop till ett armband.

Sen startade vi upp ett nytt handarbete. Nytt garn men samma teknik, och hon hade ro att sitta en lång stund och virka. Följande dag när vi skulle åka iväg med bilen kunde hon absolut inte tänka sig att åka någonstans om hon inte fick ta med sitt handarbete, som hon sen i all sköns ro hade tålamod att sitta och knåpa på med i bilen. Och jag kunde inget annat än le lite för mig själv och tycka att hon påminde hemskt mycket om någon annan jag känner väl, som också alltid drar med sig sitt handarbete överallt.

Sen måste jag ju visa Mirjams Sommarlinne också, även om det inte alls är säsong för det nu. Önskemål hur linnet skulle se ut hade tjejen själv. Sen kombinerade jag olika mönster från Drops design för att få till det. Och garnen jag använt är Paris och cotton light.

Så skönt att äntligen ha det helt färdigt! (Min tolfte ”tröja” för i år) Hatar då det lämnar att ligga halvfärdiga projekt i lådorna. Sen har hon kanske inte så mycket användning av linnet nu just, det är ju verkligen gjort för varma dagar då solens strålar värmer. Men som tur är kommer det ju nya somrar, snabbare än vi anar.

Söndagssammanfattningen.

Hej världen. Vi börjar sakta men säkert resa oss igen. Efter en vecka som började ganska trögt, med lite sömn och mycket grubblande, har vi nu betat av en hel del måsten, skakat av oss förkylningen och laddat med flera må-bra-dagar.

Vi har tagit oss tid att umgås med vänner och ladda energi. På onsdag fick vi kaffesällskap av fina Karolina, och torsdagseftermiddagen var full av fart och fläkt när vi fick mysa med fadderbarnet Tuvali och hennes syster och mamma.

På torsdageftermiddag dök mellandottern upp som en överraskning, med bus, skratt, fnitter och finurligheter och lillasyster var ju stormförtjust som vanligt. På fredag tyckte Molly vi skulle fika på café, och jag packade in de två söta systrarna och spenderade en dag i staden med cafébesök och lite shopping. Så nödvändigt att slippa ut bland folk ibland och lufta på sig. Även om min höggravida kropp inte är helt förtjust i att åka bil längre sträckor.

Helgen har sen fortsatt med examenskaffe hos Mollys fadder, som blivit färdig lärare. Sen en kväll hos goda grannarna mitt emot. Idag har vi softat i soffan och hängt ute i det vackra höstvädret. Promenerat, cyklat och krattat löv. 

Bra dagar. Bra vecka. Vi hoppas det får fortsätta i samma stil. 

Nya fräscha fläktar

Samarbete med Vörå Handarbetsaffär

I jakten på något nytt, fräscht, roligt och inspirerande gick jag in till Vörå Handarbetsaffär i början av veckan. Jag visste inte vad jag letade efter, och egentligen har jag projekt så det räcker och blir över. Men tråkväder och trötthet krävde något nytt som skulle väcka mig till liv igen. Och jag behövde inte ta många steg in i affären innan jag hittade exakt det jag inte visste att jag letade efter. Nästan så att jag redan nu vågar kalla det vinterns succétröja. Jag hade faktiskt sett den på instagram, men bara beundrat, så där som man gör ibland när något känns lite avlägset. Men nu låg mönstret där, framför mig på disken, och det var precis exakt vad jag behövde.

Tirilgenser heter tröjan. Mönstret kommer från Sandnes garn, och första tröjan ut ska Molly få. Sen kan jag lite gissa att det blir som med Marygensern, alla i familjen vill ha en egen. Mönstret finns från barnstorlekar och upp till dam XXL. Hittills liknar uppbyggnaden av mönstret marygensern väldigt mycket, och jag skulle gissa att detta blir en till tröja som jag kan säga att alla kan sticka. Istället för flerfärgsstickning i oket är det hålmönster som gäller. Inte svårare, bara annorlunda.

tirilgenser_

tirilgenser

Sen hittade jag perfekt förvaring till mitt nya projekt också. En tygpåse, även den från Sandnes garn. Kostade inte många euron, men är himla tuff. Tänker att den inte bara fungerar att ha sticksömmen i. Tillsammans med en egenstickad tröja skulle den vara den perfekta shoppingväskan också. KNIT YOUR STYLE. Love it!

knit_your_style

Sockstickeriet

Hösten har anlänt med regn och rusk och förrådet med stickat behöver uppdateras. Jag har fortsatt mitt projekt med att sticka sockor av restgarn jag har hemma i skåpet, och senast av stickorna är varsit par sockor till stora flickorna. Högtidligt inpaketerade dessutom, då vi hade kalas för dem i helgen. Det är redan länge sen de båda fyllde år, men av olika orsaker hann det bli höst innan vi fick ihop ett kalas.
basmönster_sockor

basmönster_sockor_

Mönstret jag har använt mig av är mitt eget recept på de bästa sockorna, här hittar ni det. Sen kom jag på ett lite roligt sätt att byta färg, och låta de två färgerna gå in i varandra under några varv. Effektfullt och roligt, utan att vara det minsta krångligt.

Nu ska jag göra klart en tröja till mig själv, innan jag fortsätter med flera par sockor.

Skitdagar på rad

Ohälsa, ekonomiska bekymmer och papperskrig med olika instanser. Det är tre saker som står ganska högt på min saker-jag-hatar-lista. Senaste veckan har varit en kombination av dessa tre, plus maximal sömnbrist och jag känner mig så dränerad på energi så jag inte har någon aning om hur jag ska ta mig upp igen. Jag känner att hela jag borde få fokusera på positiva tankar för tillfället. Men istället seriejävlas allt maximalt.

En riktig seg förkylning slog till här i stugan, då Molly blev krasslig, och vi vakade några nätter med henne. Sen blev så klart jag lika krasslig och ännu värre. Flunsa och feber och sömnbrist och trötthet och andra graviditetskrämpor är inget att leka med. Plus det dåliga samvetet över att jag inte orkar med den energiska fyraåringen som jag känner att jag borde.

Sen toppar vi det hela med ett pappersifyllande av sällan skådat mått. Jag tänker inte gå in på detaljer, men de papper och blanketter jag och min man fyllt i och skickat in till olika instanser de senaste månaderna kan jag inte ens räkna. Och nu är hela tre ärenden beroende av ett intyg som verkar vara omöjligt att få någon klarhet i. Skulle jag bara kunna skulle jag helt enkelt inte lägga min energi på det, utan tänka att de bäst de vill får reda upp sina misstag. Men i den bittra slutändan är det jag och min privata ekonomi som står drabbade. Och troligtvis blir det en massa nya blanketter och ändringar som ska skickas in till olika instanser sen.

Och just den grejen är det bara ett av alla de olika ärenden vi har på våra axlar för tillfället. Vi kunde anställa en sekreterare, som skulle ha heltidsarbete med våra papper och ärenden.

Så att sådant tar upp all min tid och ork för tillfället. Man borde ju försöka att inte gräva ner sig totalt. En flunsa blir man ju frisk från, och resten reder väl upp sig nån gång. Imorgon tänker jag hur som helst vara frisk som en nötkärna, för då ska vi ha kalas och fira sommarens tre födelsedagsbarn. Kanske det blir vändpunkten.


Till vår Mini

Idag kom jag mig äntligen för att färdigställa bebbens första kofta. Det krävdes några varv med symaskinen, lite klipp klipp och några knappar, så var den klar.

Den blev nog så söt så man storknar. Och så hiskeligt liten. Någon kanske tänker att den kommer vara för liten direkt, men enligt mina beräkningar kommer den passa perfekt till den 4,5 kg:s bebbe jag förväntar mig att föda. Det brukar inte vara några små barn jag lägger till denna jord.

Mönstret heter saffranscardigan, som jag tidigare sagt. Garnet jag stickat av är mjuka Merino extra fine, handlat på Vörå Handarbetsaffär. Molly har en likadan i ljusblått som är i flitig användning. Nu skulle jag gärna se att hon hade en röd också till julen, men hur jag skulle hinna med det vete fåglarna.

Och därmed räknar jag till årets elfte tröja. Bara sex kvar då, jag skulle ju sticka 17 tröjor (eller andra plagg som värmer överkroppen) i år.

Not again.

Uppdatering från babyfabriken. Den förlamande tröttheten är tillbaka. Och jag oooorkar inte med den en gång till. Att vara trött när man vaknar, övertrött när man ska sova och trött, trött, trött all tid däremellan är så, så.. tröttsamt. Dessutom är illamåendet tillbaka också. Jag som just hade vant mig vid att säga till folk som frågar att jag mår ganska bra.

Och alla krämpor blir så fruktansvärt påtagliga då man är har en fyraåring hemma som inte är det minsta trött någon tidpunkt på dygnet. Hon har väldigt bra tålamod med mig måste jag säga. Och hon är duktig på att pyssla och pussla och bygga lego och leka själv. Men igår kändes det nog som om vi skulle börja klättra på väggarna här till sist. Berodde säkert också på att vi inte varit ute på några dagar då vi varit halvkrassliga. Så igår tänjdes alla nerver och allt tålamod till bristningsgränsen. Innan vi skulle gå och sova så sa Molly med allvarlig ton ”Mamma, jag ska fundera om du har förstört mitt liv”. Skulle man vara lite piggare skulle man ju le inombords och tänka att om hon bara visste hur privilegad hon är, som kan tycka att hennes liv är förstört bara för att det är lite tråkigt ibland och hon inte alltid får sin vilja igenom. 

Men igår kväll var jag så trött, så det kändes verkligen som om jag förstört allas våra liv. Och det dåliga samvetet visste inga gränser. Sen när hon tänkt färdigt kom hon nog fram till att jag inte hade förstört hennes liv trots allt. Men då var det redan för sent. Hon hade ju satt ord på mina egna känslor. 

Idag är jag vid bättre mod, trots samma trötthet, och funderar mest över när vettet ska hinna ikapp ordförrådet på vår lilla fröken. Man vet aldrig vad som kommer ur henne. Sen har vårt tremånaderlånga sommarlov sett sitt slut nu, då dagklubben dragit igång sin verksamheten idag. Vi var och hälsade på där på eftermiddagen , och Molly längtar redan efter nästa besök.

Det blir nog bra det här också. Mycket mera än tre år till av trötthet och nattvak blir det väl ändå inte, eheh. Men nog kan tröttheten göra mycket galet med en människa.